Åka hem
Ingen tid i mitt liv har varit så intensiv, så fylld av intryck, känslor och hårt arbete.
Präglat på min hud finns Port au Prince. Tatuerat på mina ögonlock brinner Haitis färger. Dessa stolta starka människor som jag fått äran att arbeta tillsammans med. Dessa tålmodiga patienter som någonstans hittar kraften att orka börja om.
Mitt team vill att jag stannar, men förstår att jag måste åka. Det är så svårt att ge sig av. Vi har kommit en lång väg, men det är så mycket kvar att göra. Och jag tycker om att få göra det med dem.
I stället för det sedvanliga farvältalet, läser de upp hur många patienter vi behandlat och utbildat. Var och en berättar en patienthistoria om något jag har lärt dem, vid sängkanten någonstans ute på gården. Tårarna trillar.
När de har gått sitter jag ensam kvar. Patienters ansikten passerar förbi. De är många.
För en kort stund står tiden stilla, i fullkomlig ro. Det finns saker man måste göra, annars är man inte längre den man är tänkt att vara. Jag tror det är så här det känns när man har gjort det. Nu kan jag åka hem.
.
februari 19, 2010 den 9:06 f m
Tack för att du haft ork att dela med dig av din tid och dina upplevelser på Haiti. Vi som sitter här hemma kan inte förstå vad det är att vara på plats, vi kan bara vara tacksamma att det finns de som kan, vill och orkar göra detta. Genom din och andras berättelser vet vi också att varje öre till MSF gör stor nytta. Tack!
februari 19, 2010 den 9:25 f m
Tack. Ni är ovärdeliga.
februari 19, 2010 den 10:34 f m
Du kan vara stolt över den du tänkte dig att vara och är. Du har gjort mer än många av oss ens drömmer om att göra och du har delat med dig av det på ett naket och gripande sätt till oss här hemma.
Tack
februari 19, 2010 den 12:34 e m
Välkommen hem!
februari 21, 2010 den 2:25 e m
Hej,
mitt namn är Emma Granström och jag läser på folkhälsovetenskapliga
programmet vid Karolinska Institutet. Jag är intresserad av
psykosociala frågor och internationellt arbete, och ska under våren
skriva min C-uppsats om just psykosocialt stöd vid kris- och
katastrofsituationer.
Jag önskar komma i kontakt med någon på Läkare utan gränser som har kunskap inom detta område. Hittar ingen mailadress till dig, men hoppas att du läser detta.
Jag vore tacksam för svar,
Emma Granström
februari 22, 2010 den 10:45 f m
Välkommen hem !
Det finns inte ord nog för vad ni har gjort på Haiti , har följt erat arbete så mycket jag kan genom media och nätet , jag blir så imponerad av all proffonalitet som ni visat, att bygga sjukhus av istort sett ingenting fantastiskt och ta hand om både kroppsliga och sjlsliga skador , fantastiskt
februari 23, 2010 den 10:16 f m
Hej igen Monika, och stort tack för dina fantastiska berättelser. Välkommen hem igen. Hoppas du nu får litet ro att ställa om dig till vardagen här hemma efter det annorlunda och intensiva arbetet på Haiti Önskar dig också ro att hantera alla dina upplevelser och minnen. Vet inte hur Läkare utan gränser tar hand om de sina då man återvänder hem efter en insats, som den du gjort, men hoppas att du får den uppbackning du behöver. Du upptäcker säkert snart att du här hemma blivit en känd person via media. Sånt kan verkligen vara på både gott och ont. Gott inte minst för att du lyckats förmedla vad katastrofdrabbade människor har att uthärda men också hur mycket man kan uträtta psykologiskt i en katastrofsituation inte minst när det gäller att hjälpa drabbade personer att återupprätta ders människorvärde inför dem själva och hjälpa dem att börja ta kontrollen över sina liv igen. Det du också så tydligt har skildrat är hur stöd till andra hjälpare är en så viktig insats. Hoppas det goda kommer att överväga också framöver.
Önskar dig allt gott och än en gång tack för dina berättelser som gjort det möjligt att följa ditt arbete i katastrofens spår.
Varmaste hälsningar
Eva Håkanson
mars 31, 2010 den 9:47 f m
Man kan påverka på många olika sätt. Skriv på uppropet till kvinnornas del i återuppbyggnaden av Haiti! Få biståndsminister Gunilla Carlsson att reagera!
http://protestera.actionaid.se/