Att släppa in sorgen

’Neeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjjjj!!!!!!!!!’

Tanken skär igenom hjärnan, hjärtat, kött och blod och vill bli till ett skrik. Vill rulla ut genom magen, halsen, munnen och eka ut över flyktinglägret. Eka över den kala obarmhärtiga slätten och få ödet att ångra sig. Tvinga det här obönhörliga landet att ge henne tillbaka.

Ont. Det gör ont. Kroppen kröker sig inåt, stelnar, flämtar. Som om mitt inre satts under alldeles för högt tryck och sakta mals ner och krossas. Efter en stund förstår jag att inte ett ljud har kommit över mina läppar. Skriet ylar bara inom mig

Det är så här det känns att förlora ett barn. Och hon var inte ens min.

Jag hittar en kollega, håller hårt om honom. Det räcker med ett ögonkast, han känner igen blicken. Håller om varandra under tystnad. Tårarna trillar stilla nerför kinderna.

Det här var vad som hände.

Hon är liten till växten, också för att vara ett barn. Spenslig, nästan mager, med höga kindknotor, stora ögon och smala händer. Hårda små inbakade flätor som smiter tätt över huvudet. Trasig klänning. Hon ligger alldeles stilla, inte vid fullt medvetande. Dropp i armvecket och syrgasmask över ansiktet. Svår lunginflammation. Kanske 5, 6, till och med 7 år gammal? Hennes mamma som sitter bredvid vet inte riktigt. Flickan är ett av många barn som kommer in med luftvägsproblem. För mig är det ett rutinsamtal. Mamman är tystlåten, men i övrigt märker jag inget särskilt. Jag har många patienter att träffa och skyndar vidare.

Nästa morgon är det stökigare vid hennes säng. Hon vill inte ha syrgasmasken på sig. Sjuksystern är påstridig och de kommer inte överens. Efter en stund tar jag över, låter flickan själv ta på masken och visar henne hur den fungerar. Tårarna trillar och hon är fortfarande arg, men hon trycker själv på knappen och accepterar att ha den på. Sen orkar hon inte längre utan faller tillbaka in i feberdimmorna. Jag känner mig lite nöjd, lämnar dem och instruerar Yasmine i mitt team att prata med dem varje dag. Dagarna följer och flickan blir en del av min morgonrutin, min snabbrond på avdelningen. Vi hälsar, jag håller henne i handen en stund, småpratar via tolken med henne och med mamman som alltid är där. Hon är ju egentligen inte någon av mina patienter. Flickan är fortfarande väldigt sjuk, men Chris, läkaren säger att om vi klarar henne i ett par dagar till så har hon en chans.

”Monika!! Kom! Skynda dig!” Yasmines röst skär igenom och innan jag hinner tänka är vi på väg mot sjukhusets ingång. En folkmassa har samlats. Mitt i den står flickans mamma med flickan i sina armar. Runt henne står Chris, sjuksystrar, tolken, diverse personal och nyfikna patienter och besökare. En vakt står framför henne och försöker uppenbarligen hejda mamman. Hon ser arg ut. Den här scenen är alltför välbekant. Jag får knuffa mig fram och försöker få kontakt. Det är för mycket folk, för många röster, för många händer. Hon känner sig trängd. Jag signalerar till Chris att vi måste få undan folk, få henne härifrån till ett lugnare ställe, så vi kan prata. Motvilligt droppar folk av. Glor på avstånd istället. Hon vägrar lämna porten. Chris och jag vädjar till mamman. Förklarar. Bönar. Tolken låter brysk, en så mycket hårdare röst än min och Chris. Jag hoppas det han säger är ok. Med allt jag har, försöker jag nå fram till henne. Få henne att lugna sig, att förstå.

Jag lyckas inte. Hon tar sin dotter och går. Hon tar sin allvarligt sjuka dotter och går sin väg. Kvar står jag och Chris. Stirrar efter henne. Med en handrörelse och ett av de få orden jag kan på arabiska skickar jag Yasmine efter henne. ”Försök!”

Jag har varit här förut. Samma situation. Någon ropar på mig. Jag står på en parkering och försöker övertala en släkting att inte ta med sin blödande fru eller sjuka barn från sjukhuset. Att komma tillbaka. Att rädda dem. Jag avskyr att vara här. Jag misslyckas nästan alltid. De har redan bestämt sig. De går. Kommer jag in tidigare kan det gå, men står jag på parkeringen går det nästan aldrig. De går.

Efteråt pratar jag och Chris. Hon är sammanbitet förtvivlad. Jag håller om henne och hör min egen röst. ”Det fanns inget du kunde göra… Hon hade bestämt sig… Vi måste få veta tidigare att de vill gå… Det är mer mitt team som borde ha koll… Det var inte ditt fel.”

Vi skickar outreach-teamet efter mamman. Vi pratar med familjens byledare. De kommer inte tillbaka.

Efter tre dagar får vi veta att hon är död. Hon får inte se 2013. Hon kunde ha levt. Hade vi fått behandla lite till så hade hon kunnat klara sig. Men hon är död.

Då viker sig knäna inom mig. Då tappar jag skölden. Då kommer mörkret. Skriket.

Av alla de jag träffat så vet jag inte varför hon blev så viktig. Av alla sönderslagna kvinnor, våldtagna barn, skadade, döende och traumatiserade patienter, av alla de sjuka och övergivna. Av alla de människor fyllda av smärta som jag mött, talat med och lyckats vara någorlunda professionell mot. Varför gör det så ont med just henne? Jag vet inte. Jag vet bara att just nu går jag sönder inombords, att det är fel, att det är orättvist, att jag inte vill att det ska vara så.

I morgon kommer jag att fungera igen. I morgon kommer jag att möta nya patienter och jag vet att det kommer gå bra. Men ikväll måste jag få sörja flickan som dog. Gråta över att världen är för hård mot små flickor och att jag inte lyckas rädda dem. Släppa ut smärtan. Få ut tårarna som bränner bakom ögonlocken. Renas.

Så jag släpper mina vapen och gråter. Släpper in sorgen. Så att jag orkar imorgon


Starka kvinnor

Igår träffade jag en ny flykting. En kvinna. Hennes by brändes förra året. Flygplanen kom med bomber. Hennes bror dog. Hon gömde sig i bushen med sina barn och sin familj. Familjen splittrades. Två av hennes barn hamnade med hennes föräldrar i Sydsudan, medan hon bodde med de andra fem barnen i ett flyktingläger på andra sidan gränsen. Hon har inte hört ifrån dem på ett år. Hennes man dog för en månad sen.

Då bestämde hon sig för att lämna sina fem barn med sin döde mans andra fruar och gå över gränsen för att hitta de två andra barnen. Hon följde med en liten grupp som gått nattetid i två veckor för att komma hit. Hon är gravid i sjätte månaden. Magen putar rejält under klänningen, men det verkar inte besvära henne. Ryggen är rak och hon ser mig stolt rakt in i ögonen. ”Jag kunde inte vänta längre. Jag var tvungen att gå nu, sen hade jag blivit för stor. Jag måste få se mina barn. De är här eller i Gendrassa”.

Kvinnorna ställs inför så svåra beslut här. Vilket barn ska jag välja? Ska jag stanna eller gå över gränsen? Jag undrar hur jag hade valt. Om jag hade klarat att leva i det som är hennes vardag. Om jag hade varit lika stark.

Jag bjuder in henne att komma till vår kvinnogrupp. Jag ser henne gå och fylls av respekt och ödmjukhet.

I morgon hoppas hon få träffa sina barn.


Att fly för sitt liv

Bloggbild_3Vi har en stödgrupp för änkor och kvinnor vars män försvunnit. De syr, gör pärlhalsband, dricker te med enorma mängder socker och pratar. Idag pratade vi om vaccinationer.
Efteråt kommer en annan kvinna fram. Det här är hennes berättelse.

”Vi packade så mycket mat och kläder vi kunde på åsnan och så tre av barnen. Den minsta bar jag. Bombningarna hade kommit närmare oss och vi vågade inte stanna längre. Min by har aldrig flytt förut. Ingessana-bergen har alltid varit trygga. Vi började gå och gick från by till by. Många hus stod tomma.

En natt stannade vi i en stor by dit många människor hade kommit. En vänlig bonde lät oss bo i hans hydda. Jag lagade mat till barnen tillsammans med hans fru. Tidigt på morgonen kom flygplanen. Byn blev bombad. Många människor blev skadade. Vi gömde oss i skogen i flera veckor. Vi hoppades att det skulle lugna sig, så att vi skulle kunna återvända hem, men fler människor kom förbi och berättade om byar som förstörts, så vi vågade inte stanna. Vi fortsatte vandringen.

En sen kväll satt de stora barnen på åsnan och min man höll den. Det var mörkt och skotten kom närmare. Alla sprang. I tumultet kom vi ifrån varandra Jag sprang med babyn på ryggen för att försöka hinna ikapp dem. Sökte efter dem, men såg dem inte. Jag stannade för att vila i gryningen. Då hörde jag hans röst. Han hade klättrat upp i ett högt träd för att spana efter oss.

Vi tappade bort en get på vägen, min man gick tillbaka för att hämta den. Den hade blivit uppäten av vilda djur. Jag blev orolig. Jag tänkte att djuret kommer att följa efter oss. Äta upp åsnan och sen försöka ta oss. Det var så många svårigheter. Vi stannade i en övergiven by för att vila några dagar. Min man lämnade oss igen för att gå tillbaka. Han ville försöka hämta upp våra saker som vi lämnat. Jag blev ensam med barnen och min svärmor.

Det var vatten överallt, så vi gick hela natten tills vi hittade ett torrt ställe där barnen kunde sova. Flera dagar gick medan vi vilade, skyddade av skogen. Åsnan blev stulen. Maten tog slut. Jag och barnen flydde mot bergen. Många trodde vi skulle vara säkrare där. Vi stannade i en dal. Men flygplanen kom tillbaka. De bombade längre bort. Booom! Booom! Skulle jag fly med barnen eller stanna? Jag bestämde mig för att lämna allt och ge mig av. En stund senare såg jag explosionerna där vi hade vilat bara en kort stund tidigare. Några soldater kom förbi. Jag blev rädd. De lovade att hämta våra saker under natten.

På morgonen kom de faktiskt tillbaka med våra saker. Vi mötte en traktor med vagn som vi kunde åka med. Det var bra för barnen hade ont i fötterna. Vi fick lift till gränsen. Därifrån blev det enklare. Nu bor vi i Jamam-lägret sen nästan ett år. Min man hittade oss igen. Många från vår by är här. Vi har rent vatten nu, mat, ett tält och det finns läkare. Jag känner mig trygg här.”


Sjunger för att klara det svåra

Ingassanastammen – en folkstam från södra Sudan – har en stark sång och danstradition. Här i lägret bor många Ingassana så nu har vi ett mental health band som spelar musik och drama ute i lägret. Ett sätt att nå ut, då många inte kan läsa och skriva. Folk skrattar, dansar och får information. Särskilt om jag dansar blir det livat. Dansande cowadjas (främlingar) är uppskattade, folk ler och klappar händerna. Olika ämnen tas upp till exempel familjevåld, stress, tvätta händerna, och koleravaccinationen.
Nu har vi utarbetat ett nytt material som handlar om kriget, resan hit, det svåra livet i lägret och oron, men framför allt om stammens styrkor och vad de kan göra för att klara av leva i det. Jag fascineras av Ingassanas uthållighet och frågar mig om jag hade klarat det de lever med varje dag. Det har också blivit till en sång. När vi spelar den skiftar känslostämningarna hos publiken från djupt allvar till stolthet och kvinnor kular gällt så det hörs kilometer bort ”Ay ay ay ay ay!”.
Här ovanför är ett smakprov från när bandet spelar i mottagningen på sjukhuset!
Om du vill läsa hela sångtexten kan du klicka här!


Bränd

Det är ett litet ansikte som tittar upp på mig ur sängen. Plågade ögon, rynkad panna. Det gör ont. Armen, sidan, skinkan och låret är brännskadade. 25 procent av hans kropp har ingen hud längre. Han är 7 år. Föräldrarna förklarade att han trillade mot elden och fick olja över sig. Han har varit hos oss här i Gendrassa i 6 veckor nu. Hans farmor har suttit vid hans sida sen dag ett.

Den första tiden trodde vi inte att han skulle klara sig, men på något mirakulöst sätt har hans sega lilla kropp tagit sig igenom det hittills. Men han är ledsen så ofta. När han ser vår läkare eller sjukgymnasten från Handicap international skriker han, därför att de betyder mer smärta för honom. Han får smärtlindring innan, men det gör ändå ont. De har lagt mycket tid på att förklara att man måste göra rent såren och han måste sträcka på kroppen för annars kommer brännsåren att dras samman så att han blir krum, men det är inte så lätt för en sjuåring att förstå.

Läkaren vill skicka honom till ett annat av våra projekt, där de kan flytta frisk hud från andra delar av kroppen till de brännskadade så att han läker snabbare. Han skulle behöva flyga fram och tillbaka några gånger. Och ändå kommer det att ta lång tid för honom att bli bra. Förflyttningar är alltid svårt. Hans familj har bara upplevt flygplan som bombat dem och de måste ta hand om hans syskon också. Jag är orolig för att de kommer säga nej. Min andra rädsla är att om det tar för lång tid utan att föräldrarna ser att han blir bättre, kommer de att ta honom härifrån till en traditionell helare. Eller att de ger upp.

Jag har tagit med leksaker och kritor för att han ska kunna tänka på något annat ett tag. Han kan rita med den oskadade handen och har börjat röra sig försiktigt på avdelningen. Han gillar att köra runt med bilen i sängen. Vi fånar oss. Jag har bett sjukgymnasten att lära hans farmor och föräldrar en enkel beröringsmassage. Det funkar både som positiv fysisk stimulans och motverkar smärta, men även som ett sätt att stärka banden mellan dem och få dem att känna att de kan göra någonting för att minska deras smärta. Och förhoppningsvis för att minska risken att de tar honom med sig och går. Jag hoppas att vi lyckas. Han är en liten kämpe och jag skulle så gärna vilja se honom springa igen. Men det kommer att ta lång tid.


Nyanlända

En het vind driver sanden framför sig. Ögonen, näsan, allt blir fullt av sand. Under skuggnätet kikar trötta ansikten fram. Det är mest kvinnor och barn. De har vandrat nattetid från Ingassanabergen över gränsen och just anlänt hit, till tryggheten i Jamam. Mannen väntar på andra sidan gränsen med boskapen. Våra nya gäster väntar på att få mat, filtar, koksredskap, tvål och vaccinationer. Många hostar och barnen är snoriga. De sjukaste skickar vi till sjukhuset.

Jag sitter på en matta utanför ett av de silvergrå tälten med UNHCR tryckt på duken och pratar med de nyanlända flyktingarna. Ett av barnen, med ett yngre syskon på höften, rycker mig i armen och säger “Cowadja ” , vilket betyder främling, och sen något obegripligt. Min tolk översätter: “Hon undrar om de är trygga här. Om bombplanen kan flyga så här långt”.

Jag får en klump i halsen. Men klappar på mattan bredvid  mig och säger, “Nej , flygplanen kommer inte hit. Ni är i säkerhet nu.” Hon sätter sig ner och börjar smaska på en energikaka. Kikar upp på mig, ler förskiktigt , pekar och säger “Cowadja!”


”Jag beklagar”

Nyligen träffade jag en kvinna som förlorade sin bebis på julaftons morgon. Förlossningen hade pågått för länge när hon kom in och barnet gick inte att rädda. Det är fjärde barnet hon förlorar. “Men de andra dog inte förrän de var två-tre år”. Hon visar med handen hur långa de var. Hon frågar mig om jag har några barn. När jag svarar nej, så tar hon min hand och säger “Malesh”, “Jag beklagar. Jag har fem barn kvar i livet. Om Allah vill så får jag ett barn till, istället för de jag förlorat”. Kanske du också?“

Hon vill trösta mig i min barnlöshet som skulle vara svår för en Ingessanakvinna. Vi sitter kvar en stund på sängen, hand i hand. Märkligt, men vackert. Jag kan aldrig fullt ut förstå hennes värld och min värld hemma skulle vara obegriplig för henne. Men sorgen är en gammal bekant för oss båda. Smärtan är universell. Och trösten vi människor ger varandra är det också. Hon håller mig i handen. Sen somnar hon, helt slutkörd.