Månadsarkiv: juni 2009

Oroligt i staden

De har demonstrerat i en vecka nu.  Studenterna tar upp kampen för arbetarnas minimilön. Från 150 gourde till 200 gourde. Det är cirka fem dollar. Igår på TV såg vi FN-soldater släpade på blödande demonstranter. Ett par studenter har dött hittills.

Och idag var vi tvungna att referera en psykotisk kvinna till det statliga sjukhuset som ligger mitt i den oroliga zonen. Det var lugnt på förmiddagen. Inga problem på vägen dit. Smith and Kline är ett fult ställe, med skränigt turkosa väggar och smutsiga fönster. Från männens låsta avdelning är det någon som skriker ihållande. Jag har radion på för att höra om vår radiobas på sjukhuset kallar oss tillbaka på grund av oroligheterna.

Psykiatern pratar i fem minuter med patienten och hennes man, hela tiden med dörren öppen och folk som kommer förbi och frågar om saker. Hon får den medicinska motsvarigheten av en  bomb – sex olika mediciner på receptet. Hennes man är precis på väg till apoteket när, jag hör vår chaufför Nixon kalla “Mike sierra, mike sierra” Någon minut senare, kommer han farande och i princip lyfter in vår patient i bilen.

FN-jeeparna far förbi utanför i hög fart fullastade med MINUSTAH-soldater (United Nations Stabilization Mission in Haiti), det brinner några däck utanför och folk på gatan drar sig bakåt på trottoaren. Demonstrationerna har börjat ett par hundra meter längre ned på gatan med stenkastning mot MINUSTAH. Motorn rusar och vi med den, ut genom porten med skrikande däck. Nixon nålar oss igenom trafiken, väver in och ut på bakgatorna. Snart är vi tillbaka i trygg zon igen. Hjärtat bankar lite men jag känner mig mer levande än på länge. Vaken, energisk.

Första gången som någonting sånt har hänt mig i Haiti. Jag tänker på alla mina kollegor som dagligen jobbar i en krigszon. Vi har det så oändligt mycket lättare här.


Storm i La Saline

Vi hade en storm igår. Precis när vi kliver innanför dörren hemma i maison 1, ringer vår logistikers telefon. Taket har blåst av kliniken i La Saline. “Är någon skadad”, hör jag honom fråga. Sen vänder han i dörren och åker tillbaka. Taket har flugit 80 meter och skadat flera hus och en kyrka.

Dagen efter är det möte med ledarna i kvarteret. Tryckt stämning, mycket spänning, människor är arga. ”Vi är offer, MSF har förstört våra hus. Vi har ingenting. MSF måste bygga upp dem igen! “I kyrkan visar de på en vägg som måste ha skadats för flera år sen. Irritation från båda sidor. Om vi börjar bygga upp allt utan att de känner ett ansvar så kommer vi att sätta en svår precendent i att vi alltid finns där för alla behov.

Vi kallar in Erline, en av våra bästa fältarbetare. Hon pratar i tre timmar. MSF:s historia och uppgift. Varför vi är där. Att vi hjälper alla gravida kvinnor i zonen. Att vi alla är drabbade av stormen och måste hjälpas åt. Det slutar med att vi står för materialet och kunskapen, men att de hjälper till med arbetskraften.

Man kan förstå att de försöker ta chansen. Men man blir också frustrerad över att det skär sig, att de försöker utnyttja oss istället för att vi jobbar tillsammans, att vi slösar tid istället för att hjälpas åt inför regnet som kommer i eftermiddag. De som förlorar mest på det här är de gravida kvinnorna.


Mobil klinik

Marknad i hamnen i Port au Prince

Marknad i hamnen i Port au Prince

Vi är där tidigt i La Saline. Utanför dörren är en marknad med frukt, grönsaker, bröd och kläder, och bortanför den, hamnen. Havet ger ingen större svalka, solen steker över plåttaken, sophögarna som ligger överallt och över vattnet som står decimeterhögt på sina ställen i kåkstaden. Även inomhus i flera av skjulen. La Saline tar emot allt vatten som runnit genom Port-au-Prince sen regnet igår. Det är inte en ren stad. Några barn badar glatt och bryr sig inte om dofterna eller flugorna. Jag har svårt att ignorera det på samma sätt. Men jag är ett välkommet avbrott. Folk tittar och hälsar. Jag känner mig väldigt vit. Och nedslagen inför vad jag ser.

Fläktarna inne i det lilla betonghuset där vi jobbar hjälper inte mycket för de 90 kvinnor som väntar på att konsultationerna ska börja. Några har väntat sen klockan sex i morse. Det är trångt. Det är mycket hett. Men känslan här är annorlunda. Delano har utbildning om mental hälsa och graviditet. Tonen är lätt, kvinnorna skrattar och frågar.

Kvinnor väntar utanför Läkare Utan Gränsers klinik

Kvinnor väntar utanför Läkare Utan Gränsers klinik

Jag undrade i början hur tre barnmorskor och fyra sköterskor ska hinna med alla provtagningar, blodtryck, vägningar, information och undersökning av så många, men Almaida, chefen, svarar att: – Vi åker kl 14.30. Och mycket riktigt. Det är ett väloljat maskineri som drar igång i ett lugnt men effektivt tempo. Några kvinnor skickas vidare för att bekräfta ett positivt HIV-test, några åker med oss tillbaka till sjukhuset pga. risk för pre-ecclampsia. Pre-ecclampsia är vanligt här. Högt blodtryck, svullnad och för höga proteinnivåer, barnet får inte tillräckligt med näring och i förlängningen riskerar mamman att få konvulsioner och dö.
Vi har ordnat ett hörn bakom åt Delano för rådgivning. Huset är litet och han jobbar bakom ett skynke. Tidigare fick vi prata i bilen eller åka tillbaka till sjukhuset och ibland ville kvinnorna inte det. Konfidentialitet är inte en enkel sak här.


Tunga förkortningar

Jag har lärt mig tunga förkortningar sen jag kom hit. På en journal idag stod det: G10, EV 0, MFIU, SC.

”G” står för grossesse dvs graviditet,

”Ev” för Enfant vivant dvs barn i livet,

“MFIU” för mort fetal intrauterine, dvs barn dog inuti livmodern,

”SC” for section césearienne, dvs kejsarsnitt,

Hon har varit gravid 10 gånger och inget barn har överlevt. Jag läser journalen och undrar “Vad ska jag säga till henne?” 

Märkligt att jag efter alla dessa samtal med människor i svåra situationer, fortfarande måste ta ett djupt andetag inför det svåra innan jag kan samla ihop mig för att möta det.

Det blev ett bra samtal.


”Vi finns här för att lyssna”

Hettan ligger som en tung fuktig filt över Port au Prince. Blixtarna jagar varandra över en mörkgrå himmel och regnet trummar ned på plåttaket. Det är regnperiod i Haiti och jag börjar vänja mig vid känslan av klibbig hud trots två duschar per dag.

Jag jobbar för Läkare Utan Gränsers holländska sektion som ”Mental Health Officer”. Vår målgrupp är gravida kvinnor i tre slumområden, där vi har mobila kliniker som sköter för- och eftervård, samt ett sjukhus för komplicerade förlossningar. Många kvinnor dör i barnsäng här och många barn föds för tidigt, så barnadödligheten är hög.
Förra året i november, dvs nio månader efter karnevalen, hade vi 1600 förlossningar, men nu är vi inne i en lugn period. Jag var inte här då och har svårt att föreställa mig hur det var då, men kollegorna beskriver det som “La folie” (galenskap).

Mina kollegor

Mina kollegor

Djenane och Delano heter de nationella psykologerna som jag jobbar ihop med. Vi utbildar och stöttar kvinnor i svåra situationer: som att förlora sitt barn, att bli övergiven av sin familj, att vara utsatt för våld eller våldtakt, att adoptera bort sitt barn, eller att ha en svår graviditet. Vi kan också hjälpa kvinnor vidare om det behövs, tex till en psykiatrisk klinik eller ett safe house.

Vi hade en journalist här i förra veckan, han frågade mig om kvinnorna sörjer mindre här än i västvärlden eftersom det är vanligare att barn dör. Jag blev ställd över frågan. Tänkte på alla de kvinnor som jag mött, som fortfarande stela i kroppen efter förlossningen, som vänder ned huvudet när man ställer frågan om hur de mår. De svarar alltid att de mår bra och att det var Guds vilja, men när man pratat en stund så är smärtan där, tydlig och intensiv.

Jag hör ofta “Il faut être fort”, att man måste vara stark, vilket inte är så konstigt om man tänker på Haitis historia som kantas av fattigdom, oro och våld eller på hur det ser ut i slumkvarteren som vi jobbar i. Tyvärr innebär det ofta att man försöker stänga av det som har hänt, vilket många gånger skapar problem. Vi finns här för att lyssna, för att försöka hitta den styrka som finns inom henne och hennes närmaste, för att hitta ett sätt att leva med det som har hänt, för att försöka hitta hitta ett sätt att hantera problemen.

Jag undrar fortfarande över hans fråga. Varför söker så många efter skillnaderna mellan olika människor istället för att se alla de likheter som finns där? Kvinnorna jag möter varje dag är också människor. De sörjer också när deras barn dör.