Månadsarkiv: juli 2009

En stund av ro

Jag har haft min första stund av fullkomlig ro. När allting tystnar och stillnar. När världen slutar snurra för ett ögonblick. Jag är uppe på andra våningen i sjukhuset, en fullbelagd avdelning med över 60 patienter i ett enda stort rum. På en stol i ena hörnet sitter en liten tjej i ett stort blommigt nattlinne. Hon håller just på att amma sin son. Helt absorberad av honom. Just nu finns inget annat i världen, för henne eller för mig. En stund av fullkomlig stillhet. Hon är nästan 12 år och vi har hittat en lösning för henne och för barnet, i säkerhet.

Hon är stark och envis och jag har en känsla av att hon kommer klara sig bra – trots allt.


Det har varit en tung dag

På natten får hon högt blodtryck och är nära att krampa. Planerat kejsarsnitt följande morgon. Hon är drygt 11 år och mycket rädd.  Jag håller om henne när de lägger ryggmärgsbedövning. Fyra gånger sticker de henne mellan ryggkotorna för hon klarar inte att vara stilla. Hon ropar också på Gud – det gör ont. Håller hennes hand under operationen – hon är livrädd. Bedövningen släpper av någon anledning och hon börjar ropa att det gör ont. Narkosläkaren jobbar frenetiskt. Det enda jag kan göra är att krama handen och försöka lugna henne.  Efteråt känner jag mig tom och lite illamående.

Nytt möte med bara mamman. Kanske hennes brors familj kan ta hand om babyn. Flickans pappa vägrar.  Världen känns galen.

Det sista jag gör för dagen är att hälsa på henne. Hon orkar le, säger att hon mår bättre och pekar på ett litet knyte bredvid sig. En stor fin pojke med tummen i munnen. Ett bra slut på en skitig dag.


Tillbaka

Hon är tillbaka! Hon kommer in med värkar, men alldeles för tidigt och inget verkar komplicerat. Vi pratar med henne och med föräldrarna. De vägrar att tilltala henne.

Efter ett intensivt ledningsmöte kommer vi överens om ett exceptionellt undantag. Hon blir inlagd för att vi ska ha möjlighet att stötta henne och ha en dialog med hennes föräldrar om hennes och barnets framtid. Det är kort om tid, men vi måste hitta en lösning.

Hennes far berättar under första sessionen att han piskade henne 25 gånger när han fick reda på att hon var gravid. Han vägrar ta hand om barnet, han vill “se débarasser” – göra sig av med det, men han vill inte prata om hur. Han vill inte lämna det till adoption, men är mycket intresserad av att få navelsträngen. Delano berättar att han förmodligen vill använda den i en voodoo-ceremoni för att hämnas på barnafaderns familj. – Jag vill inte tala om vad som kan hända med det barnet. Vad som helst kan hända. Haiti kan vara ett hemskt ställe, säger Delano med rynkor av oro i pannan.

Jag sitter länge hos flickan på salen, ritar och pratar. Kvinnorna runt omkring henne har värkar, stönar och ropar på Gud. Hon är rädd. Hon vet att hon snart kommer att vara i samma situation.


Diskussionsdansen

En komplex diskussion med många parter börjar. Jag lyckas få till stånd ett möte mellan mig, sjukhusdirektören och föräldrarna för att diskutera.

Men familjen svarar inte i telefon. Jag ringer flera gånger. Dagarna går, tankarna går ofta till henne. Undrar om hon redan fött och hur det gått.


Liten flicka, liten mamma

En flicka på 11,5 år har kommit in för hälsokontroll, hon är gravid i 38:e veckan. Hon har dolt graviditeten tills för fem dagar sen. Hennes far är sammanbitet rasande och vill ha ett kejsarsnitt. Han vägrar att acceptera barnet eller prata med flickan och vill hämnas på barnafaderns familj.  Han tillåter henne inte att bo hemma och vill göra sig av med bebisen.

– La famille est cassée, säger Delano, familjen är bruten, trasig. Bruten av sträng auktoritet, våld, och hämndlystnad. Delano oroar sig för både flickan och barnet. Läkaren ser inga fysiska problem med graviditeten, hon är inte inom våra kriterier för att få akutvård och han skriver ut henne, men säger att de kan komma tillbaka när hon får värkar. Innan jag hinner agera har familjen försvunnit.

Jag är orolig. Det är en farlig situation för henne, på flera sätt. Hon kanske föder hemma med en traditionell jordemor, vilket är förknippat med stora risker. Jag börjar dra i alla trådar jag kan för att se om vi kan göra ett undantag. Jag vet att vi måste ha kriterier för vi kan inte lägga in alla patienter, men är det här verkligen rätt? Det går inte bra för mig. En liten intensiv vit ilska börjar glöda inom mig. Varför är vi här, om vi inte ska hjälpa barn som henne?