Månadsarkiv: september 2009

Cirkus !

Du måste komma nu, au secours! (hjälp) tjoar Delano. Jag går ner till väntrummet och där är det kaos. En liten tjej på 16 år med värkar ligger på golvet och skriker så att blodet isar sig. ”Hon skriker så fort man närmar sig, ingen får röra vid henne. Vi vet inte hur långt gången hon är eller om något är fel”, säger Delano. Flickan är fullkomligt livrädd, far omkring i rummet, på golvet och ropar på mamma. Hon slår efter barnmorskorna och läkaren nar de närmar sig. Till slut tar vi in henne på psykologkontoret, eftersom det är tystare där och färre skrämmande saker. Jag sitter bredvid henne på golvet tillsammans med Delano och pratar. Hon lugnar sig något. Då går vattnet.  Vi kan inte låta bli att skratta lite tyst ”Det här kommer bli första bebisen som föds på vårt kontor…!”.

Till slut övertalar vi henne att följa med till förlossningsrummet. Hon vägrar att vara på sängen och att låta sig undersökas. Hon ligger på ett lakan på golvet och slåss som en panter om man närmar sig med handskar.  Vår kolugna barnmorskechef Garline sätter sig resolut på en pall och bestämmer ”Nehej, då får vi väl göra det på ditt sätt då”.

Vi har 6 förlossningssängar i salen som alla är upptagna så barnmorskorna har fullt upp. Till råga på allt har vi en kvinna till i salen som kliver upp och ned på sängen, välter ett droppställ, flaxar omkring i sjukhusrocken i salen och skriker ”Césarienne!! Salle d’opération ! (Kejsarsnitt. Operationsssal!).  Hon biter också en av barnmorskorna i rumpan när denna försöker lugna henne.

Cirkus! Jag skrattar lite for mig själv, och trivs ganska bra mitt i pulsen.

Bredvid flickan på golvet lyckas jag till slut övertala flickan att låta oss lyssna på bebisens hjärta.” Dunk dunk dunk” hörs i salen.  Då får jag till kontakten på riktigt. Jag pratar med henne om att det är hennes bebis hon hör, att han mår bra, att hon måste hjälpa honom till världen och att vi ska hjälpa henne göra det, att vi alla behöver hjälpas åt för hans skull. Hon går med på att kliva upp på sängen och kan äntligen fokusera. Garline och jag hjälps åt. Flickan håller så hårt i mitt sidfläsk när hon tar i att jag får blåmärken dagen efter. ”Allez! Pousse pousse! Jag kan se huvudet”.  Hon tittar mig i ögonen, nickar och tar i en gång till.

Det blev en pojke, jättefin, nästan 3 kilo. Hon sträcker armarna mot himlen och ropar ”Jesus! Merci Seigneur!” Hela hennes ansikte lyser, hon kramar mig och fortsätter tacka gud. Aggressiviteten är som bortblåst.

Senare går jag upp på avdelningen för att se hur hon mår. Var lilla tiger förnekar sig inte, hon vägrar kateter och måste få lugnande när de behöver göra ett kompletterande ingrepp. Men hon slåss inte längre och lyser fortfarande som en sol. Hon visar mig bebisen ”Merci, merci, Madame. Merci mon Dieu”. Jag är helt slut, men det har varit en fantastisk dag.

(Kvinnan med droppstället fick också en fin bebis, utan kejsarsnitt.)


Emergency Preparation

Förra året drabbades Haiti av två orkaner och två tropiska stormar. Särskilt Gonaives, en stad i norr, drabbades av översvämningarna. Läkare Utan Gränser byggde då upp ett sjukhus på en vecka, som har fungerat under hela året som gått och nu lämnats över till en annan organisation. Stormarnas efterverkningar är svåra och långsiktiga: förstörda hus, lera överallt, brist på rent vatten och sanitet…  De förde också med sig en del sociala konsekvenser som är svårare att förutse. Till exempel ökade mängden av sexuellt våld oroväckande mycket efter katastroferna. Läkare Utan Gränser hade ett team med fyra psykologer som jobbade med offren och krisreaktioner.

Översvämningar i Gonaives

2008 års översvämningar i Gonaives fick förödande konsekvenser.

Efteråt såg vi behovet av att förbereda oss mer.  Vi har satt ihop ett akutteam med olika yrkesgrupper och hade utbildningar och workshops i somras. I workshopen för mental hälsa lärde vi ut hur man upptäcker krisreaktioner  – egna och andras – och psykologisk första hjälp, samt stresshantering. Bilden nedan visar rollspelet där vår fiktiva mobila klinik tog emot en man som brytit ihop till följd av att ha förlorat sin familj (sjukhusdirektor Dr. Boucher i grönt) samtidigt som en annan man (logistiker Dieu Puissant) drog vapen i gruppen av väntande patienter. Hur hanterar ni det här?

I workshopen övade vi på att hantera krissituationer.

I workshopen övade vi på att hantera krissituationer.

Det skrattades mycket men det finns ett tydligt allvar också. Ett flertal i teamet var med i Gonaives. Orkansäsongen är här och i förra veckan kom tre storm/orkanvarningar. Tack och lov gick de förbi Haiti den har gången.


Hon klarade sig!

Vår fistulapatient som opererades i juni blev utskriven idag efter all denna tid på sjukhuset. Vi har förhandlat fram att hon ska få gratis uppföljning av en specialist. Hon kom för att saga hej då och hennes ansikte lyste som en sol. Hon behöver fortfarande träna, men operationen har gått bra. Hennes mamma är med henne som vanligt. Den gamla damen med de många grå flätorna och den magra kroppen är också mycket lycklig. Hon tar mina händer och pratar med mig i säkert 5 minuter på obegriplig provinskreol. Hon rör vid sitt hjärta, höjer armarna mot skyn och ropar ”Allelujia!” Dottern översätter att hon tackar oss for att vi räddat hennes liv och heder. Att hon önskar mig ett långt lyckligt liv, allt gott och många barn. Att hon och församlingen ska be för mig varje dag.

Mor och dotter tar sina saker, placerar dem på huvudet och går rakryggade nedför trappan. De vänder sig om och vinkar. Leendet stannar länge i mitt ansikte.


Arg!

Det här var ett av de svåraste fallen för mig hittills. Jag hörde det redan när jag gick genom väntsalen, en bebis som skriker på ett sätt som inte är normalt. Skriker och skriker. Jag ser på mamman att något är väldigt fel, hennes rörelser är krampaktiga och ögonen söker överallt. Hennes dotter har blivit våldtagen. Hon är 18 månader gammal. Flickan måste undersökas i operationsssalen. Jag väntar utanför med mamman.  Hon gungar fram och tillbaka, har stängt av omvärlden helt.  Jag hittar inga ord, så jag håller bara om henne och vi väntar tillsammans. I stunden så finns bara det, att sitta bredvid och dela hennes smärta.

Efteråt kommer ilskan. Det är obehagligt men sant att man vänjer sig vid mycket av det tragiska här, för det finns här varje dag och man kan inte bli upprörd hela tiden. Men nu är jag arg, förtvivlat arg över allt förbannat elände som människor gör mot varandra.


De kommer för sent

Idag kom det in en kvinna som hade försökt göra en abort hemma.  Hon blödde i 22 dagar innan hon kom in till sjukhuset. Blödningarna hade ökat och hon kände sig väldigt sjuk. Hon hade en infektion i hela kroppen. Läkarna gjorde allt de kunde, men det hade gått för långt. Hon kom in för sent. Vi klarade henne inte. Hennes syster sa att hon inte ville åka till sjukhuset för att hon skämdes.

Jag pratade med vår expatläkare efteråt. Ibland blir det bara för mycket. Hennes axlar föll ihop. De kommer för sent! Och vi klarar dem inte. Ibland blir man så trött och så förtvivlad.


Fistula

I maj kom en ung kvinna in till sjukhuset och sa ”om ni inte hjälper mig så tar jag livet av mig för nu har jag ingenting kvar”. Hon födde barn här för ett halvår sedan och bebisen dog. För henne var det en stor sorg att förlora det efterlängtade barnet, hennes första. Men efter förlossningen utvecklade hon en fistula, vilket innebar att hon blev gravt inkontinent. Hon har inte råd att köpa blöjor. Det ledde till att hon förlorade sitt arbete och blev lämnad av sin man.

Egentligen ligger det utanför vår verksamhet men vi beslutade att hjälpa henne ändå. I juni opererades hon av en specialist. Sedan dess har hon varit på sjukhuset. Långa heta dagar fyllda av tristess och oro. Hon har varit så tålmodig, men är hela tiden nära tvivlet, oron. Hennes mamma sitter bredvid hennes säng varje dag, hela dagen. Vi jobbar för att stärka hennes självförtroende, resurser och strategier, vi lånar henne barnböcker att läsa,  men väntan är nästan outhärdlig.  Det är fortfarande oklart om operationen har lyckats. Håll tummarna för henne, hon behöver all tur hon kan få. Om två veckor vet vi.