Månadsarkiv: oktober 2009

Abort

”Avortement provoqué” står det på papperet. Hon är 15 år, har aldrig gått i skolan och blev gravid med pojkvännen, men förstod det inte själv. Det gjorde däremot han och gav henne abortmedicin köpt på gatan utan att tala om för henne vad det var. Hennes syster hjälper henne till sjukhuset när smärtorna blir för svåra.

När vi träffar henne har hon genomgått ’courettage’ och febern har gått ned. Hon berättar att hon är sjuk, hade mycket ont förut och att något stort kom ut ur magen. Hon har fortfarande inte förstått att hon var gravid.

Vi förklarar och pratar, hon gråter en stund men hämtar sig. Hon säger att hon ska prata med pojkvännen och sina föräldrar, att det kommer bli jobbigt men måste redas ut. Att hon hade velat välja själv, kanske det har hade blivit hennes enda barn? Att hon ska fundera på contraception. Att det bästa med samtalet var att hon fick reda på vad som verkligen hände.

Hon ser fortfarande ut som 15, men hon pratar som en vuxen kvinna.


Maskerad

Kvällarna kan bli lite långa i projektet. Vi bestämde oss för att ordna en maskerad. De andra två sektionerna från Läkare Utan Gränser som jobbar här bjöds in och sen satte planeringen igång. Mest av allt dräkterna. Eftersom det inte direkt finns någon Buttericks här, så fick vi vackert tillverka allt själva. Alltså har jag i detta projekt även lärt mig att göra öron i papier maché, sy, att vika hattar av tidningspapper, tillverka svansar av elkablar samt göra grodögon av pingisbollar. Slutresultatet blev strålande. 30 personer, bland annat en synnerligen rosa gris med Port au Princes snyggaste svans, en groda, en sjöman, en medicinman samt solen och mässlingen som dansade loss på vår terrass. En lysande rolig kväll.

På något sätt blir allt mer intensivt här, mycket av det onödiga skalas bort och upplevelserna blir klarare i färgerna.

Jag blir tatuerad av en gris.

Jag blir tatuerad av en gris.


Styrka

Träffade en liten tjej i förra veckan. Allvarlig och tyst med en scarf virad om håret och runt sin bebis. 14 år gammal. Bebisen mår fint, han är ett par månader gammal och de två fungerar bra ihop.

Hon har en oturshistoria bakom sig. Hennes föräldrar dog i en orkan. Hon blev omhändertagen av sin granne som sen omkommer. Grannens väninna tar över, men flyttar utomlands och överlämnar henne i sina tonåriga barns vård. Flickan blir våldtagen och hennes adoptivmor chockas vid nyheten att hon är gravid och där börjar relationerna försämras. Via oss kommer hon i kontakt med en kvinnoorganisation, men de tappar bort henne i hanteringen.

När flickan kommer tillbaka till oss igen berättar hon att hon bor i ett hörn ute på gården och att hon inte kan få ut sina socialcheckar eftersom hon är omyndig. De skulle ge henne 10 dollar per månad vilket räcker till lite mat. Hon är duktig i skolan och vill fortsätta, men kan inte eftersom ingen kan ta hand om bebisen. Hennes vårdnadshavare uteblir från två möten, men kommer till det tredje. Vi diskuterar och förhandlar. Flickan är en finlemmad liten person men samlad, och resonerar klokt men bestämt runt de möjligheter hon har. Jag blir återigen imponerad av de haitiska kvinnornas motståndskraft.

Vi träder in i vår nätverksdans. Sista gången vi ses är det bestämt: hon kan fortsätta i skolan, kvinnoorganisationen återupptar sin uppföljning och betalar hennes skolgång, och hon och bebisen flyttar in i huset.

Lika tyst och samlad, samma scarf som första gången, säger hon tack och lämnar oss. Rak i ryggen, blicken framåt med lillen varsamt i famnen. Det berör mig. Det finns så mycket av Haiti i henne: ung, stolt med en stark livsvilja och en tidig lärdom om att livet ofta är svårt.

Nybliven mamma ammar sitt barn.

Nybliven mamma ammar samtidigt som hon lyssnar på hälsoutbildning.


Det är inte riktig hiv, det är voodoo.

Idag har jag jobbat ihop med de sjuksköterskor i öppenvården som genomför hivtester. Målet var att hjälpa dem att utvecklas i sina patientkontakter. Varje dag hivtestas ett sextiotal patienter här och ibland stöter personalen på svårigheter. En hivpositiv patient ville inte medicineras mot sin hiv, eftersom det enligt henne inte var riktig hiv utan ”mort-SIDA” (dödsaids). En ogan, en traditionell medicinman, har lagt en sorts förbannelse över henne så att hon får alla symtom av hiv/aids utan att ha själva sjukdomen. Enda sättet att botas är att gå till en annan ogan som genom sina riter kan motverka förloppet. Mediciner hjälper inte menar hon.

Det tar en stund men till slut kommer vi överens om att hon kan göra både och, för att vara på den säkra sidan.  De olika sorternas medicinerna kan ju samverka.

Det är komplext med de traditionella trosföreställningarna. De kan vara ett stöd för människor här och jag gör mitt bästa för att acceptera dem, men ibland skadar de faktiskt patienter och då blir min västerländska hjärna frustrerad.