Månadsarkiv: december 2009

Tack

Jag skulle vilja tacka alla ni som läst mina anteckningar, som kommenterat och stöttat. Jag har tyvärr inte kunnat svara i någon större utsträckning, men ni ska veta att det betyder mycket. Ert engagemang är värt så oerhört mycket för alla oss som är ute i fält och för alla de som vi försöker hjälpa. Fortsätt!

Tack!


Hemma igen

Väntsal Holland

Vi är psykologer och kuratorer från hela världen på Läkare Utan Gränsers  Mental Health Course: Kongo-Kinshasa, Palestina, Brasilien, Burma, Pakistan, Papua Nya Guinea… Ett Babels torn, men vi har förvånansvärt mycket gemensamt.

Den första kursveckan har varit intensiv, men nu börjar jag längta hem och det är en vecka kvar. Jag vandrar i skogen och längs havet på ledig tid, får stryk i biljard av två psykiatrer från Irak och Kashmir. Och pratar om sexuellt våld, traumaterapi och katastrofinsatser över en öl i baren.

Men mest av allt längtar jag hem.

Det är märkligt att hänga i luften mellan två världar: hemma och Haiti.

Kanske var det bra att vänja sig successivt vid västvärlden. Men det finns en länk från hjärtat till alla därhemma, och det drar allt mer uppfordrande i kedjan. Dags att åka hem!

Debriefing

Så var det klart.

Jag har varit på debriefing på ett av Läkare Utan Gränsers huvudkontor, det  i Amsterdam. Pratat med en herrans massa olika människor, alltifrån operationell avrapportering till emotionellt stöd.

Promenad genom Amsterdam i ett stilla grått regn. En känsla av tomhet. Port au  Prince känns långt borta, som en egen värld i en bubbla långt bort. Som de små glasvärldarna man vänder upp och ned på under jul för att se snön falla. Färgglad och intensiv, men inte längre en del av min verklighet.

En märklig blandning av tomhet, saknad efter mina vänner i Port au Prince, värmen, färgerna, intensiteten.

Och lättnad att det är över, längtan till att komma hem.

Hemma igen

Nu har jag träffat nästan alla som är viktiga för mig. Jag har svårt att fokusera när man diskuterar priset på grannens nya dörr och jag blir trött snabbare, vill dra mig undan lite och tänka. Men oftast är det skönt att möta dem som känner mig och se att det viktiga är som förut. Jag är fortfarande jag, de är fortfarande de och vi tycker fortfarande om varandra.

Men jag ser lite annorlunda på världen här hemma. Problemen känns små, och allt det fina och välfungerande lyser så mycket klarare.

Jag ska ha ledigt ett tag. Är i stugan på landet. Hugger ved och gungar i min gungstol. Tystnad. Vilar sinnet. Funderar. Passar ihop allt det som hände med allt det som är här. Hinner ikapp.

Sen ska jag ta nya tag.


Farväl

Sitter på flygplatsen och försöker hålla undan tårarna. Sunkiga caféer, souvenir butiker, väskor överallt, tjocka amerikaner iklädda t-shirts med andliga uppmaningar och med nygjorda afroflätor. Jag är på väg. Hem.

Igår stod ett dukat bord på terrassen med drinkparasoller, blommor och pannkakor. En lång kväll med skratt och gråt och kramar.

Innan dess var det tårta och högtidliga tal på sjukhuset. Garline, vår klippa i förlossningssalen, kom sist för att säga adjö, vi skrattade och mindes och till slut fick vi ta ett skyndsamt farväl för jag klarade inte mer.

I morse var det tungt och tyst när bilen skulle åka. Alla vinkar.

Genom Port au Prince, jag lämnar det högljudda färgstarka myllret bakom mig, kvinnorna med sina korgar på huvudet, kvinnorna med sina stora magar, leendena.  Kan inte förstå att jag ska lämna det som blivit mitt hem.

Tänker på mitt team: Anja, Bixente, Declan ..  De som har kommit så nära, som sett mig genom träsket och i himmelen, tunga dagar, glada fester, genom feberyra, hemlängtan och frustration. Få känner mig som de gör.

Idag längtar jag inte hem till Sverige.

Europa

Holland. Jag är i Holland. Det känns så märkligt att vara tillbaka i Europa. Det är så rent, så ordnat. Konstiga saker som cykelvägar, blomrabatter, kölappar, trafikljus och vita människor överallt. De ser ut som jag. Jag sticker inte ut längre.

Kommersen känns helt bisarr. Affärer överallt, sprängfyllda med dyra saker och folk shoppar och shoppar. Jag har gjort en förvirrad runda i butikerna, men kommer ut tomhänt. Drabbad av Supermarket Sensory Overload Syndrome, en mycket vanlig diagnos bland återvändande fältarbetare kan jag tänka mig.

Tempot är högre. Alla går så fort.

Människor ser inte varandra i ögonen, de ser inte varandra alls, de skyndar förbi varandra med oseende ögon.

Det är min värld, men ändå inte.