Månadsarkiv: januari 2010

När adrenalinet tar slut

Det har varit långa, intensiva och svåra dagar. Men det har fungerat ganska bra att snabbt försöka fatta vad som händer, vad som är viktigast och hitta lösningar. Att möta anströmningen av patienter. Att orka se allt elände, känna alla dofterna. Att stötta personalen som förlorat så mycket och ända fortsatt att arbeta då patienterna bara väller in.

Men ikväll tog adrenalinet slut. Jag är trött och modstulen. Hoppas att duschen funkar i huset så att jag kan tvätta av mig smutsen, vanmakten och ledsnaden. Sova bort tröttheten och hitta tillbaka till energin i morgon.

Jag behöver den. Teamet behöver den. Det är så väldigt mycket kvar att göra.

Det blev alldeles tyst

Jag står bredvid Julien, vår projektchef mitt i fältsjukhuset och tittar ut över personal, besökare och de patienter som kan stå upp. Blickarna är nedslagna, stämningen tung. Läkare Utan Gränsers flagga hänger framför apoteket med ett svart band rakt över. Vi ska ha en gemensam tyst minut för offren i jordbävningen den 12 januari.

Katarine översatter  Juliens tal till kreol. Hon är liten, späd och megafonen ser alldeles för stor ut i hennes händer. Orden som ekar över sjukhuset handlar om förlust, sorg och att allas tankar är vända mot Haiti just nu.

I morse fick Katarine reda på att hennes syster hade dött. Hon låg begravd under ett hus, familjen trodde att hon var död. Efter flera dagar hittade de henne. Hon amputerades, men kallbranden hade redan gått för långt. ”Det är så svårt att behöva förlora henne två gånger”, sa hon när vi sågs vid framför akuten.

Tårarna stiger i ögonen, men hon fortsätter ända att översatta. Sen blir det alldeles tyst. En evighetslång minut.

Ceremonin är över och Julien ger henne en stor kram. Långsamt bryts stämningen och arbetet kryper igång. Snart är vi upp i normaltakt.

Jag förstår inte riktigt hur de klarar att hålla ihop. Hur de hittar kraften att fortsätta rädda livet på människor dag efter dag efter dag. Själv har jag ont i hjärtat länge efteråt.


Mirakel

Det kom in en liten bebis igår kväll. Cirka tre månader gammal. Hans faster sa att huset rasat och att han legat under det i åtta dagar.  Kan det verkligen stämma? Han har i alla fall skrubbsår som så många andra och är mycket uttorkad. Dropp på intensiven, jag hoppas att han överlever natten.

Panik

Ännu ett efterskalv. Patienterna skriker i panik; deras besökare springer eller försöker hjälpa de skadade upp. Det känns som om marken gungar till under fötterna ett par gånger, sen är det över. Jag hinner inte bli rädd. Och man börjar vänja sig, märkligt nog. Patienterna gör det inte. Varje gång kommer skräcken, oron och minnena från förra skalvet. Det tar lång tid att gå runt och lugna dem.

Dag 11

Lilleman har klarat natten. En stark liten bebis. Jag går runt större delen av dagen med de nya och pratar med patienter. Jag tycker om det. Man kommer så nära människor, sittande på huk vid deras madrass, utan hjärnstaket om hudfärg eller status i vägen .

En gammal hemlös man utan familj.  I alla fall vill han inte ge oss något telefonnummer. Kanske har de övergivit honom. Kanske är det länge sen. Vi kommer tillbaka ett par gånger varje dag och hoppas att han får förtroende och att vi hittar någon i familjen som kan hjälpa honom. Det är inte säkert att han kommer kunna gå igen.

En liten tjej på ungefär 12 år gråter i sin säng.  ”Jag vill inte bli amputerad…..” Sängen står i vår remitteringszon till Choscal-sjukhuset för kirurgi . Hennes pappa överväger att vägra remittera henne. Hon är rädd för att bli opererad och förlora sitt ben. ”J’aime danser” Jag tycker om att dansa.

Jag får ta ett par andetag innan vi börjar lyssna, prata, förklara.  Att hon behöver den bästa läkaren vi har som är specialiserad på hennes skada; att det är han som kommer att  veta bäst och att hennes ben är allvarligt skadat; så vi måste hjälpas att för att hon ska bli så bra som bara möjligt.

Efter en lång pratstund sitter vi och fnissar åt en barnbok med grisar på omslaget. Hoppas att hennes pappa inte ångrar sig.

Nytt skalv???

Det går rykten om att det ska komma ett nytt skalv ikväll. Personalen är mycket orolig. En sköterska vill inte gå in i intensivenheten som har ett tak. Förutom det är all verksamhet utomhus.

Vi förklarar hur jordbävningar brukar se ut, att man inte kan förutsäga dem; att våra byggnader har kontrollerats av 3 olika yrkesman och befunnits oskadade.

Jag undrar hur mycket info som tas upp. Många tolkar det som Guds straff och att det är ett tecken på att världen ska gå under.

Om Gud finns, så finns han här just nu. På Haiti. På vårt sjukhus. I allt det vår personal gör och har gjort, i alla liv som de har räddat.


Äntligen framme

Efter två dagars resa är jag äntligen framme, men Port-au-Prince ser inte ut som jag minns det. Husen raserade, inga bilar på gatorna och alldeles för lite människor. Det är alldeles för tyst. Till och med lukten är annorlunda. En tung sötaktig doft av förruttnelse. Det kränger i magen när jag inser att den kommer från människorna som ligger kvar under rasmassorna.

Vi kör förbi mitt gamla hus, det är fullkomligt raserat. Obegripligt att min kollega Danielle kunde ligga under allt det där och klara sig.

Väl framme vid koordinationskontoret studsar jag vid anblicken. Parkeringen är full av patienter. Under genomgången hör jag hur någon skriker och skriker. När jag kommer nedför trappan ser jag en mamma och hennes alldeles nyfödda bebis. Det här är någonting jag känner igen. En liten stund senare börjar patienterna sjunga för att fira bebisens ankomst.

Det finns något fint mitt i allt elände.

Dag 7 Martissant.

Jag är ansvarig för det psykosociala på två sjukhus, Choschal i Cite Soleil och Martissant. Kliniken står fortfarande upp i Martissant, men det ligger patienter överallt utanför. Patienterna vägrar gå in och vi vet ännu inte om byggnaden är helt säker.

Läkare Utan Gränser började jobba 15 minuter efter skalvet.

Brännskadeavdelningen är värst. Det är svårt att inte vända bort blicken. En del av dem ser nästan inte mänskliga ut längre. Jag förstår inte hur de fortfarande kan leva.

Jag träffar en liten kille i stickad mössa, han ligger på en madrass, stönar, skriker hela tiden och rör sig ryckigt. Det går inte att få kontakt med honom. Men han ser inte skadad ut. Då faller mössan av och jag ser ett stort gapande hål i bakhuvudet. Jag inser att det jag ser är ett hål ända in till hjärnan. Den insikten går rakt igenom visiret och in hjärtat. Hans pappa vaggar honom fram och åter och är oerhört orolig, ”Han är så begåvad, åtta år och redan i tredje klass”. Vi pratar om vikten av att fortsätta vara nära, prata med pojken, sjunga för honom. Han kanske hör ändå.

”Monika, c’est toi!” Det är Astrid, en psykolog och vän sen mitt förra uppdrag till Haiti. Tårarna börjar trilla. Jag är så innerligt glad att hon klarat sig. Hennes familj har klarat sig också. Tack gode Gud.

Dag 7 – En dålig dag

Cité soleil har dåligt rykte sen tidigare då det i princip var en krigssituation här. Hjärtat bultar lite när vi kör genom de tränga gränderna. Inne på sjukhuset ligger patienterna under uppspända presenningar och tält. Det ligger människor precis överallt. Skadorna de har är fruktansvärda, skallskador, krosskador, brännsår. Såren har blivit infekterade och de luktar illa. Kallbrand. Många blir amputerade.

Personalen jobbar för högtryck, det finns alldeles för lite personal och alldeles för många patienter. Det är kaotiskt. Men de gör hjältedåd. Många ansikten är hålögda och trötta, nästan all personal sover på gatan. Om de sover. Många vågar inte somna. På kvällarna tänds eldar på gatorna och man sjunger tillsammans.

Jag har ett helt nytt team på nio personer i Choschal som jag snabbt måste få igång. Behoven för psykologiskt stöd är enormt. Så fort folk får veta att jag är psykolog så börjar de berätta sina om vad som hänt dem. Berättelserna är fruktansvärda. Barn som krossats av byggnader, de fruktlösa försöken att gräva fram familjemedlemmar med bara händerna, att bära sina skadade och försöka hitta vård när alla sjukhus rasat, skräcken när efterskalven kommer, oron över hur man ska försörja familjen när man bara har ett ben.

Mitt team och jag jobbar i 12-timmarsskift. Ibland kommer förtvivlan nära och jag undrar hur vi ska hinna med. Ibland har vi ett riktigt bra samtal med en patient och allting ljusnar när hon slutar gråta och kan lyfta huvudet.

Jag är fullkomligt slut när vi sitter i bilen på väg hem. En av våra kirurger lutar huvudet mot min axel, c’etait un tres mauvais jour, det har varit en riktigt dålig dag. Vi pratar en stund, han har förlorat två patienter. Jag försöker orka räcka till för honom också. Han har sett gräsliga saker idag och känner sig lika otillräcklig som jag.

Dag 8 – Sorg och styrka

Teamet i Martissant gör ett fantastiskt jobb. Jag går runt med mina två psykologer och tre socialassistenter, pratar med patienter, handleder och genomför jobbträning. De åkte direkt hit efter jordbävningen och har jobbat varje dag sen dess. Inget av deras hem står upp, de bor på gatan.

Den första tiden jobbade personalen nästan dygnet runt. Trots att de varit med om samma katastrof som sina patienter. En av våra läkare förlorade sin enda dotter. En av våra chaufförer förlorade sin yngsta dotter och sin fru. Det är han som kör bilen idag. Det är otroligt att de fortfarande orkar. Men alla är in i märgen trötta, det syns i ögonen. Och de behöver prata. Många kommer fram till mig och berättar vad de varit med om, att de sover i flyktingläger och är rädda för att bli rånade eller misshandlade. Och de ber om hjälp. Dessa stolta människor som förra gången jag var här hade väldigt långt till att säga att de behövde hjälp.

Vi har börjat organisera grupper och individuella samtal för personalen. De är värda allt vi kan ge dem.

Choscal

Det är totalt kaos. Det har kommit ut att vi söker fler psykologer och socialassistenter och folk bara väller in. Det finns ju inga andra jobb. Jag grovsållar, men det blir ändå tio intervjuer på kort tid. Folk är desperata, och det bara fortsätter att komma folk. Var är våra vakter? De jag inte hinner med skriver upp sig på en lista. De jag har träffat är en mager skörd och jag undrar hur fasen vi ska hitta kompetent folk. Vi måste förstärka både Martissant och Choschal och vi ska starta ett nytt sjukhus Chancerelle. Känner mig jagad.

Dag 9 – Det kom inget mirakel

Jag har hittat tre socialassistenter och en psykolog! Introduktion börjar idag samtidigt som vi kör igång med fler aktiveter. Patientutbildning om vad en jordbävning och vad man kan göra för att hjälpa sig själv efter ett trauma, teckningar för barnen, muskelstimulering för ortopedipatienter. Och det går bra för dem! Yes!

”Monika – det är France! Barnmorskan från mitt gamla sjukhus. Skratten bubblar och vi gör någon märklig sorts kramdans. Massor med nyheter om gamla vänner. En saknad på sjukhuset annars har all personal har klarat sig! Det är helt otroligt!

Skriken har tystnat nu. Det otäcka är att en liten del av mig känner det som en lättnad, den andra känner bara sorg. En av mina patienter, den lilla killen med ett stort sår i huvudet dog för en liten stund sen. Med så svåra skallskador finns det inte mycket vi kan göra utom att lägga om och ge smärtstillande. Han skrek ändå, hela tiden. Neurologisk skada sade läkaren. Jag har suttit flera gånger med honom och hans pappa som vaggat honom fram och åter, fram och åter. Jag tror att vi alla hoppades på något sorts mirakel. Det hände inte idag.

Dag 10 – Förstärkningen rasar in

Det bara rasar in fler personal. Nu är vi över 80 stycken i våra tre personalhus. Och mer förstärkning behövs. Det sover 15 personer på golvet i mitt rum, duschen har pajat, vi jobbar länge och det är tungt, men ingen klagar. Jag känner mig som en veteran, hur fånigt som helst.

Det går bra för mina nyförvärv, tack och lov för det. I morgon kan de jobba självständigt. Vi måste få igång ett nattskift på Martissant och så Chancerelle också.


På väg till Haiti – igen

Inferno
Ett galet dygn är till ända. Blev väckt i morse av beskedet om jordbävning på Haiti. Tankarna rusar. Har teamet klarat sig? Sjukhuset? Patienterna? Hur illa är det?

Packa väskan, hitta passet och ila in till Stockholm. Uppdatering på kontoret och jag förstår att det är illa. Mycket illa.

De berättar att Danielle, min rumskamrat och kollega ligger begravd under rasmassorna till vårt hus. De säger att det inte finns stor chans att hon överlever. Jag kan inte förstå det. Bilder på Danielle fladdrar förbi i huvudet: Danielle med mobilen i högsta hugg på sjukhuset, Danielle som bränner sina kikärter, Danielle som gör pannkakor formade som hjärtan till min avskedsmiddag.

Jag kan inte föreställa mig att hon ligger begravd under vårt hus.

Media surrar som en bikupa och vill ha information. Plötsligt står jag och ger intervjuer till tidning efter tidning, sen radio och tv. Det känns oerhört bisarrt att stå fullsminkad framför kameran på Aktuellt och försöka ge en vettig bild av Haiti, när jag vet vilket kaos mitt team befinner sig i…Danielle… Alla på sjukhuset.. Lever de?

Jag letar bland ansiktena på alla bilder som flyger förbi på tv-skärmarna för att se om jag känner igen någon.

Hon lever!
Tack gode gud!! Hon lever!! I taxin på väg till Gomorron Sverige får jag beskedet att Danielle lever. Och att hon är oskadd! Våra hjältechaufförer grävde fram henne efter 24 timmar. Det är helt otroligt.

Någonting bra mitt i helvetet.

Frustrerad
Det kryper i kroppen. Jag vill dit! Jag vill se dem, krama dem och jobba vid sidan av dem. Inte bara stå här och prata. Jag vet att det också är viktigt, men det känns så futtigt när jag vet hur de sliter därborta.

Kontoret har frågat om jag kan åka, jag står på väntelistan men inget är klart.

Inga besked
Det verkar som de flesta internationella hjälparbetare jag känner är okej, men det finns inga besked om vår lokal personal. Över 300 jobbar på vårt sjukhus, 800 i hela Port-au-Prince.

Ansikten och röster flimrar förbi. Djenane och Delano, mina psykologer som jag har jobbat med varje dag. Garline, min klippa i förlossningssalen. Dr Boucher, vår ständigt springande sjukhusdirektör. Almaidas runda lugna ansikte ute i slummen i La Saline. Mixo, den artigaste logistikern i världen. James, som just fått en liten till i sin barnaskara.

Jag mejlar, ringer, rycker i nätverket av hjälparbetare som jag känner och Läkare Utan Gränsers Stockholmskontor skickar förfrågan till ledningsteamet, men inga besked kommer.

Jag vet att allt är kaos där borta, men det är så svårt att vänta. Vänta vänta vänta…

Inte jag
På väg hem från kontoret i iskylan får jag beskedet från Amsterdam. Det blir någon annan som åker i första katastrof-teamet.

Hon är mer erfaren än jag. Det är förmodligen bäst så, och jag vill att kollegorna ska få det bästa vi har, men det känns märkligt.

De har klarat sig!
Just innan jag kliver in i studion för att vara med i tv4:s Nyhetsmorgon får jag ett sms från vår personalchef. Djenane och Delano har klarat sig!
Jaaaaaa!!
Jag ler som en idiot och pumpar Bengt Westerbergs hand upp och ned utan att höra ett ord av vad han säger. Han måste undra över vilken konstig människa han ska sitta bredvid.

Jag åker!
Det har plötsligt gått väldigt fort. Igår kväll fick jag förfrågan, idag åker jag till Port au Prince.
Lite fjärilar i magen, men det känns ändå rätt.