Månadsarkiv: december 2012

Jul, kalkoner och Shakira

De flesta av oss jobbar både på julafton och juldagen, men många kan sluta lite tidigare. Stämningen är lite annorlunda i sjukhustälten, lugnare och fnissigare. Ingassanafolket har inte träffat på jul förut. Vi skrattar tillsammans och försöker förklara hur jultraditioner funkar hemma. Tomtar, slädar, renar och snö känns bisarrt långt borta och ganska svårt att beskriva för någon som aldrig upplevt temperaturer under 20 grader.

Vi har två stora kalkoner, en gigantisk aluminiumgryta och en kolbädd. Det är nervöst att hantera julmiddag för 46 pers, men med tanke på att våra inhemska kockar aldrig har sett sådan mat tidigare så tar vi över. Jag är glad att Vanessa från Nya Zeeland har mer erfarenhet av kalkoner än jag. Efter en hel del spanande ner i grytan, diskussioner över hur varma kolen egentligen är och hur jämförbart det blir med en ugn hemma och hur fanken vi ska få ihop en vettig sås, så löser det sig riktigt hyfsat. Kalkonen går absolut hem!

Många i teamet är kenyaner, så på julafton har vi kenyansk jul med grillad get, kryddat ris och ugali (majsmjölsklimp). Den bästa geten hittills måste jag säga! På juldagen är det kalkon, uzbekiska piroger, fransk paj och potatissallad i tysk stil. Och ost! Ut ur olika gömmor kryper det diverse olika julpynt och smaskens, så vi har en ganska skön blandning på långbordet. Rökt fisk ingick också i julmatssändningen men den mottogs med klart större skepsis av vår sydsudanesiska personal. För att inte tala om lakritspåsen som gick laget runt under väldigt blandade reaktioner och glada skratt.

Båda dagarna slutar med dans i tukuln, vår stora, runda, grästäckta hydda.

Jag somnar glad och trött med magen full av ost till en blandning av Shakira, kongolesisk musik och en hård vind som blåser sand mot tältduken.

God fortsättning!

Jultomte

Vår uzbekiske jultomte /administratör Sultanbek


Sömnlös

Jag i tältet  med några av våra patienter.

Jag i tältet med några av våra patienter.

Föräldrarna tittar förhoppningsfullt på mig. Pappans panna veckas av orosrynkor. ”Hon har slutat leka.” Deras yngsta flicka på 5 år kan inte sova. Inte sen planen bombade hennes by. Hon är rädd på natten för att någon ska komma och ta henne. För att planen ska komma tillbaka. Jag tar fram kritorna. Flickan ritar hus som brinner. Hon har påsar under ögonen. Händerna fladdrar nervöst i knäet på henne. Hon är helt slut.

Föräldrarna frågar oroligt om vi kan ge en injektion. Injektioner är den enda medicin som verkligen räknas här. Eller den traditionella medicinen som de lagar av rötter och bark och som kan ge starka hallucinationer.

Jag beskriver vad som händer i kroppen när man är rädd länge. De nickar. Deras stam har levt med rädsla genom långa krigsår. Vi pratar om hur man kan hjälpa henne. Skapa trygghet omkring henne, närhet från familjen, hjälpa kroppen att slappna av och henne att förstå vad som hände på ett sätt som barn kan klara av.  Vi börjar med att skapa stabilitet, sen ska vi träffas igen.

När de har gått är jag ensam i tältet. En stund så ser jag hennes stora blanka ögon framför mig. De små händerna som fladdrar likt skrämda fjärilar. Jag undrar om han som skickar ut bomberna ur Antonovplanet tänker på de små flickor som livrädda gömmer sig i bushen under honom. Hur världen ser ut från hans perspektiv för att han ska kunna fortsätta göra det han gör. Men mest tänker jag på henne. Att kriget har stulit hennes trygghet. Vi ska hämta tillbaka hennes lek, hennes sömn och sinnesfrid från mannen i planet. Och vi börjar nu.


Flyktinglägret i Sydsudan

Det har nu gått lite tid sen jag landade i Juba, Sydsudan, världens yngsta huvudstad, med bara ett år på nacken. Hettan, den röda jorden, kaoset på flygplatsen, matställen i korrugerad plåt där man säljer öl, cola, getgryta och kyckling. De dammiga jeeparna, motorcyklarna som kryssar mellan de stora hålen i vägen. Magra svarta män i stora kläder, kvinnor med korgar på huvudet och barn i skoluniform. Jag är tillbaka i Afrika.

Efter 2,5 timmes skakig färd över Nilen i vårt lilla Cessnaplan landar jag i Upper Nile State. Jag ska jobba som psykolog i två flyktingläger som heter Jamam och Gendrassa. De som bor i lägren har flytt undan våld och stridigheter i Sudan. Det senaste inbördeskriget, som rasade i 20 år, tog slut 2004 och Sydsudan blev en egen stat för ett år sen. Men oroligheterna är inte över. Runt 150 000 människor har flytt till den här regionen under 2012, så Jamam och Gendrassa är nya flyktingläger. De flesta kom hit mitt i regnperioden. Marken var översvämmad. Människor dog av brist på rent vatten, mat, skydd och enkla sjukdomar som diarréer och infektioner. Nu är det torrperiod och lägren fungerar bättre. Vi jobbar med vatten och sanitet, har ett fältsjukhus, mödrahälsovård och näringsprojekt för undernärda barn.

Mitt team började för tre månader sen och då var mental hälsa ett nytt begrepp för dem. Det gör att jag jobbar mycket med träning, handledning och tar mer komplicerade fall själv med hjälp av tolk. Teamet informerar, har kvinnogrupper, ger ett första stöd och skickar vidare patienter till mig eller läkare om det behövs.

Jag bor i ett tält tillsammans med Cat, en läkare från Skottland. Händer det nåt på sjukhuset nattetid kallar de på henne via radion. För en timme sen sprakade det till i den om en medvetslös man och med en suck försvann hon ut i natten. Hon kom just in med ett belåtet men trött flin ”We saved him”.

Tupparna gal, hundarna skäller och åsnorna skriar. Det är gryning och en ny dag i Jamam. Jag ska börja den med en rejäl panna kokkaffe.


Landa i Sydsudan

Monika-Oswaldsson-bloggVärmen slår emot mig när jag kommer ut ur planet i Juba. Flygplatsen är kaotisk. Bagaget kastas in genom ett hål i väggen och hamnar huller om buller i en stor hög. Jag undrar hur kritorna till barnen har det där inne, för att inte tala om pepparkakorna till teamet. Kön för att köpa visum är lång. Lugnet bakom visumdisken står i skarp kontrast till massan av människor framför den. Ett antal ”Excuse me!”, svettdroppar och väsklyft senare har 100 dollar omvandlats till ett visum.  Inne!

Jorden är röd och hettan fuktigt intensiv. Det är snart slut på regnperioden. Vi kör förbi små matställen byggda i plåt som säljer öl, cola och friterad mat på väg till kontoret. Barn i skoluniform kryssar mellan bilar och motorcykeltaxis. Det känns märkligt hemtamt.

Jag ska jobba i två flyktingläger i norra Sydsudan, nära gränsen till Sudan: Jamam och Gendrassa. Sen 1953 har man varit med om två inbördeskrig. Det senaste varade i 20 år och slutade 2005. Då hade 2 miljoner människor dött och 4 miljoner flytt från sina hem. Sydsudan blev självständigt 2011 och står inför en stor utmaning. Att få en krigshärjad stat att fungera.

Under 2012 har över 150 000 människor flytt till Maban-regionen, på grund av stridigheter och matbrist. Cirka 30 000 av dem bor i Jamam och Gendrassa, det vill säga ungefär lika många invånare som i Trollhättan. När regnperioden kom stannade de, eftersom det blev så svårframkomligt. De bor i tält och hyddor. Regnet har lett till problem med rent vatten och sanitet, och sjukdomar följer i dess spår. Många barn är undernärda. Läkare Utan Gränser arbetar på ett antal platser i Sydsudan med bland annat undernäring, primärvård, hälsovård för mödrar och barn, kirurgi samt vatten och sanitet. Jag ska jobba med mental hälsa i en traumatiserad flyktingbefolkning.

I morgon flyger jag norrut till lägren. Det känns som en lättnad att väntan är över – jag vill börja jobba!