Att fly för sitt liv

Bloggbild_3Vi har en stödgrupp för änkor och kvinnor vars män försvunnit. De syr, gör pärlhalsband, dricker te med enorma mängder socker och pratar. Idag pratade vi om vaccinationer.
Efteråt kommer en annan kvinna fram. Det här är hennes berättelse.

”Vi packade så mycket mat och kläder vi kunde på åsnan och så tre av barnen. Den minsta bar jag. Bombningarna hade kommit närmare oss och vi vågade inte stanna längre. Min by har aldrig flytt förut. Ingessana-bergen har alltid varit trygga. Vi började gå och gick från by till by. Många hus stod tomma.

En natt stannade vi i en stor by dit många människor hade kommit. En vänlig bonde lät oss bo i hans hydda. Jag lagade mat till barnen tillsammans med hans fru. Tidigt på morgonen kom flygplanen. Byn blev bombad. Många människor blev skadade. Vi gömde oss i skogen i flera veckor. Vi hoppades att det skulle lugna sig, så att vi skulle kunna återvända hem, men fler människor kom förbi och berättade om byar som förstörts, så vi vågade inte stanna. Vi fortsatte vandringen.

En sen kväll satt de stora barnen på åsnan och min man höll den. Det var mörkt och skotten kom närmare. Alla sprang. I tumultet kom vi ifrån varandra Jag sprang med babyn på ryggen för att försöka hinna ikapp dem. Sökte efter dem, men såg dem inte. Jag stannade för att vila i gryningen. Då hörde jag hans röst. Han hade klättrat upp i ett högt träd för att spana efter oss.

Vi tappade bort en get på vägen, min man gick tillbaka för att hämta den. Den hade blivit uppäten av vilda djur. Jag blev orolig. Jag tänkte att djuret kommer att följa efter oss. Äta upp åsnan och sen försöka ta oss. Det var så många svårigheter. Vi stannade i en övergiven by för att vila några dagar. Min man lämnade oss igen för att gå tillbaka. Han ville försöka hämta upp våra saker som vi lämnat. Jag blev ensam med barnen och min svärmor.

Det var vatten överallt, så vi gick hela natten tills vi hittade ett torrt ställe där barnen kunde sova. Flera dagar gick medan vi vilade, skyddade av skogen. Åsnan blev stulen. Maten tog slut. Jag och barnen flydde mot bergen. Många trodde vi skulle vara säkrare där. Vi stannade i en dal. Men flygplanen kom tillbaka. De bombade längre bort. Booom! Booom! Skulle jag fly med barnen eller stanna? Jag bestämde mig för att lämna allt och ge mig av. En stund senare såg jag explosionerna där vi hade vilat bara en kort stund tidigare. Några soldater kom förbi. Jag blev rädd. De lovade att hämta våra saker under natten.

På morgonen kom de faktiskt tillbaka med våra saker. Vi mötte en traktor med vagn som vi kunde åka med. Det var bra för barnen hade ont i fötterna. Vi fick lift till gränsen. Därifrån blev det enklare. Nu bor vi i Jamam-lägret sen nästan ett år. Min man hittade oss igen. Många från vår by är här. Vi har rent vatten nu, mat, ett tält och det finns läkare. Jag känner mig trygg här.”

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: