Att släppa in sorgen

’Neeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjjjj!!!!!!!!!’

Tanken skär igenom hjärnan, hjärtat, kött och blod och vill bli till ett skrik. Vill rulla ut genom magen, halsen, munnen och eka ut över flyktinglägret. Eka över den kala obarmhärtiga slätten och få ödet att ångra sig. Tvinga det här obönhörliga landet att ge henne tillbaka.

Ont. Det gör ont. Kroppen kröker sig inåt, stelnar, flämtar. Som om mitt inre satts under alldeles för högt tryck och sakta mals ner och krossas. Efter en stund förstår jag att inte ett ljud har kommit över mina läppar. Skriet ylar bara inom mig

Det är så här det känns att förlora ett barn. Och hon var inte ens min.

Jag hittar en kollega, håller hårt om honom. Det räcker med ett ögonkast, han känner igen blicken. Håller om varandra under tystnad. Tårarna trillar stilla nerför kinderna.

Det här var vad som hände.

Hon är liten till växten, också för att vara ett barn. Spenslig, nästan mager, med höga kindknotor, stora ögon och smala händer. Hårda små inbakade flätor som smiter tätt över huvudet. Trasig klänning. Hon ligger alldeles stilla, inte vid fullt medvetande. Dropp i armvecket och syrgasmask över ansiktet. Svår lunginflammation. Kanske 5, 6, till och med 7 år gammal? Hennes mamma som sitter bredvid vet inte riktigt. Flickan är ett av många barn som kommer in med luftvägsproblem. För mig är det ett rutinsamtal. Mamman är tystlåten, men i övrigt märker jag inget särskilt. Jag har många patienter att träffa och skyndar vidare.

Nästa morgon är det stökigare vid hennes säng. Hon vill inte ha syrgasmasken på sig. Sjuksystern är påstridig och de kommer inte överens. Efter en stund tar jag över, låter flickan själv ta på masken och visar henne hur den fungerar. Tårarna trillar och hon är fortfarande arg, men hon trycker själv på knappen och accepterar att ha den på. Sen orkar hon inte längre utan faller tillbaka in i feberdimmorna. Jag känner mig lite nöjd, lämnar dem och instruerar Yasmine i mitt team att prata med dem varje dag. Dagarna följer och flickan blir en del av min morgonrutin, min snabbrond på avdelningen. Vi hälsar, jag håller henne i handen en stund, småpratar via tolken med henne och med mamman som alltid är där. Hon är ju egentligen inte någon av mina patienter. Flickan är fortfarande väldigt sjuk, men Chris, läkaren säger att om vi klarar henne i ett par dagar till så har hon en chans.

”Monika!! Kom! Skynda dig!” Yasmines röst skär igenom och innan jag hinner tänka är vi på väg mot sjukhusets ingång. En folkmassa har samlats. Mitt i den står flickans mamma med flickan i sina armar. Runt henne står Chris, sjuksystrar, tolken, diverse personal och nyfikna patienter och besökare. En vakt står framför henne och försöker uppenbarligen hejda mamman. Hon ser arg ut. Den här scenen är alltför välbekant. Jag får knuffa mig fram och försöker få kontakt. Det är för mycket folk, för många röster, för många händer. Hon känner sig trängd. Jag signalerar till Chris att vi måste få undan folk, få henne härifrån till ett lugnare ställe, så vi kan prata. Motvilligt droppar folk av. Glor på avstånd istället. Hon vägrar lämna porten. Chris och jag vädjar till mamman. Förklarar. Bönar. Tolken låter brysk, en så mycket hårdare röst än min och Chris. Jag hoppas det han säger är ok. Med allt jag har, försöker jag nå fram till henne. Få henne att lugna sig, att förstå.

Jag lyckas inte. Hon tar sin dotter och går. Hon tar sin allvarligt sjuka dotter och går sin väg. Kvar står jag och Chris. Stirrar efter henne. Med en handrörelse och ett av de få orden jag kan på arabiska skickar jag Yasmine efter henne. ”Försök!”

Jag har varit här förut. Samma situation. Någon ropar på mig. Jag står på en parkering och försöker övertala en släkting att inte ta med sin blödande fru eller sjuka barn från sjukhuset. Att komma tillbaka. Att rädda dem. Jag avskyr att vara här. Jag misslyckas nästan alltid. De har redan bestämt sig. De går. Kommer jag in tidigare kan det gå, men står jag på parkeringen går det nästan aldrig. De går.

Efteråt pratar jag och Chris. Hon är sammanbitet förtvivlad. Jag håller om henne och hör min egen röst. ”Det fanns inget du kunde göra… Hon hade bestämt sig… Vi måste få veta tidigare att de vill gå… Det är mer mitt team som borde ha koll… Det var inte ditt fel.”

Vi skickar outreach-teamet efter mamman. Vi pratar med familjens byledare. De kommer inte tillbaka.

Efter tre dagar får vi veta att hon är död. Hon får inte se 2013. Hon kunde ha levt. Hade vi fått behandla lite till så hade hon kunnat klara sig. Men hon är död.

Då viker sig knäna inom mig. Då tappar jag skölden. Då kommer mörkret. Skriket.

Av alla de jag träffat så vet jag inte varför hon blev så viktig. Av alla sönderslagna kvinnor, våldtagna barn, skadade, döende och traumatiserade patienter, av alla de sjuka och övergivna. Av alla de människor fyllda av smärta som jag mött, talat med och lyckats vara någorlunda professionell mot. Varför gör det så ont med just henne? Jag vet inte. Jag vet bara att just nu går jag sönder inombords, att det är fel, att det är orättvist, att jag inte vill att det ska vara så.

I morgon kommer jag att fungera igen. I morgon kommer jag att möta nya patienter och jag vet att det kommer gå bra. Men ikväll måste jag få sörja flickan som dog. Gråta över att världen är för hård mot små flickor och att jag inte lyckas rädda dem. Släppa ut smärtan. Få ut tårarna som bränner bakom ögonlocken. Renas.

Så jag släpper mina vapen och gråter. Släpper in sorgen. Så att jag orkar imorgon

Om Läkare Utan Gränser

Läkare Utan Gränser är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd där vi behövs mest. Visa alla inlägg av Läkare Utan Gränser

10 responses to “Att släppa in sorgen

  • lifeinsouthsudan

    Fantastiskt vackert skrivet om en så ledsam upplevelse. Tack för att du delar din historia!

  • aline

    Du skriver fantastiskt bra, jag ska försöka följa din blogg, Jag beundrar erat arbete mer än vad det går att beskriva.// Fian

  • Sara

    Kanske var just den flickans berättelse, droppen som fick din fyllda bringare att välta?
    Man kan inte, hur proffsig du är än, stå emot det du möter och arbetar med.
    Du gör ett fantastiskt jobb. Verkligen!!
    Hälsn Sara

  • Åsa thiringer

    Monika, du är enorm. Dina kollegor likaså. Finner inte orden att beskriva den enorma värme, vördnad och respekt inför det ni gör. Tack för att du låter oss veta, skriver så rakt in i hjärtat att vi åtminstone får glimta något av det som dessa människor lever i, den vardag de ska försöka manövrera. Och det ni möter.
    De varmaste kramar till dig o kollegorna.
    Åsa TH

  • tankeventilen

    Du gör ett fantastiskt jobb med dessa människor och att du reagerade över denna händelse är bara ett bevis på att du är mänsklig! Att tragedier och tidigare erfarenheter inte lyckats göra dig till en distanserad och kall robot som inte längre kan se det ovärdeliga i människolivet. Kanske visar vi känslor för sällan, kanske är det bara nyttigt att vi ibland avslöjar oss inför omgivningen att det faktiskt bor en empatisk människa av kött och blod under en kontrollerad och sansad fasad. Att bli upprörd över att barn dör är ett friskhetstecken, det är ju för jävligt, onaturligt, orättvist. Du såg den lilla flickan, hon gjorde ett avtryck i dig och även i oss som läste detta. På detta sätt gick hon inte obemärkt från jordelivet, utan du uppmärksammade orättvisan i hennes meningslösa död. Och i förlängningen orättvisan i hur olika förutsättningar/överlevnadsmöjlighetet världens barn har. Tack för att du gör världen lite mer mänsklig 🙂

  • Behiya

    Hej, Monica! Jag blev så berörd av den empati och kärlek du beskrev mot den lilla flickan. Det var tragisk att mamman inte lät henne vara kvar, men ni gjorde allt ni kunnat göra i den rådande situationen. Det är tillåtet att gråta när man känner en så stark sorg. Det visar att du tillåter dig att vara mänsklig. Tack för att du och dina kollegor finns! En stor kram. Behiya.

  • Behiya

    Hej, Monika! GLAD PÅSK!

    Behiya

  • Linnea Jimenez

    Tack för ditt fantastiska arbete! Härligt att du nu är ordförande också.

  • Oskar

    Hej! Jag heter Oskar och jag är en ung man på 21 år. Min farmor dog nyligen och uppmanade alla att istället för att köpa blommor, skänka pengar till läkare utan gränser. Givetvis hade jag redan hört om er organisation och kände väl till en hel del om den.

    Jag vill själv bli psykolog och har alltid velat hjälpa till på platser i världen där krig och kris slår som hårdast, i annan mån än genom bistånd. Att verkligen hjälpa till med mig själv.

    Jag vill tacka dig personligen för det arbete du utför och så du kämpar för att ge andra människor en bättre möjlighet till en ljusare framtid. Jag ser upp till dig och önskar att jag själv i framtiden är stark som du och orkar göra så gott som du gör.

    Än en gång, tack.

    Oskar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: