Landa i Sydsudan

Monika-Oswaldsson-bloggVärmen slår emot mig när jag kommer ut ur planet i Juba. Flygplatsen är kaotisk. Bagaget kastas in genom ett hål i väggen och hamnar huller om buller i en stor hög. Jag undrar hur kritorna till barnen har det där inne, för att inte tala om pepparkakorna till teamet. Kön för att köpa visum är lång. Lugnet bakom visumdisken står i skarp kontrast till massan av människor framför den. Ett antal ”Excuse me!”, svettdroppar och väsklyft senare har 100 dollar omvandlats till ett visum.  Inne!

Jorden är röd och hettan fuktigt intensiv. Det är snart slut på regnperioden. Vi kör förbi små matställen byggda i plåt som säljer öl, cola och friterad mat på väg till kontoret. Barn i skoluniform kryssar mellan bilar och motorcykeltaxis. Det känns märkligt hemtamt.

Jag ska jobba i två flyktingläger i norra Sydsudan, nära gränsen till Sudan: Jamam och Gendrassa. Sen 1953 har man varit med om två inbördeskrig. Det senaste varade i 20 år och slutade 2005. Då hade 2 miljoner människor dött och 4 miljoner flytt från sina hem. Sydsudan blev självständigt 2011 och står inför en stor utmaning. Att få en krigshärjad stat att fungera.

Under 2012 har över 150 000 människor flytt till Maban-regionen, på grund av stridigheter och matbrist. Cirka 30 000 av dem bor i Jamam och Gendrassa, det vill säga ungefär lika många invånare som i Trollhättan. När regnperioden kom stannade de, eftersom det blev så svårframkomligt. De bor i tält och hyddor. Regnet har lett till problem med rent vatten och sanitet, och sjukdomar följer i dess spår. Många barn är undernärda. Läkare Utan Gränser arbetar på ett antal platser i Sydsudan med bland annat undernäring, primärvård, hälsovård för mödrar och barn, kirurgi samt vatten och sanitet. Jag ska jobba med mental hälsa i en traumatiserad flyktingbefolkning.

I morgon flyger jag norrut till lägren. Det känns som en lättnad att väntan är över – jag vill börja jobba!


Tack!

Tack så mycket för ert stöd. Det har gjort och gör en stor skillnad för mig. Och all er hjälp innebär en stor skillnad för Haiti.


Åka hem

Ingen tid i mitt liv har varit så intensiv, så fylld av intryck, känslor och hårt arbete.

Präglat på min hud finns Port au Prince. Tatuerat på mina ögonlock brinner Haitis färger. Dessa stolta starka människor som jag fått äran att arbeta tillsammans med. Dessa tålmodiga patienter som någonstans hittar kraften att orka börja om.

Mitt team vill att jag stannar, men förstår att jag måste åka. Det är så svårt att ge sig av. Vi har kommit en lång väg, men det är så mycket kvar att göra. Och jag tycker om att få göra det med dem.

I stället för det sedvanliga farvältalet, läser de upp hur många patienter vi behandlat och utbildat. Var och en berättar en patienthistoria om något jag har lärt dem, vid sängkanten någonstans ute på gården. Tårarna trillar.

När de har gått sitter jag ensam kvar. Patienters ansikten passerar förbi. De är många.

För en kort stund står tiden stilla, i fullkomlig ro. Det finns saker man måste göra, annars är man inte längre den man är tänkt att vara. Jag tror det är så här det känns när man har gjort det. Nu kan jag åka hem.

.


Hon sover

En familj väntade i två veckor innan de kom med sin maniska dotter. Hon dansade, sjöng, spottade, skrek, rev ner saker, strippade och kastade stolar inne på sjukhusområdet. De hade tagit hand om henne i skift under två veckors tid eftersom flickan inte sov. Två veckor är lång tid att ensam ta hand om sitt barn som plötsligt förvandlats till en okontaktbar vilde. Hennes mamma var helt förtvivlad.

Jag följde med dem till den psykiatriska kliniken där hon blev medicinerad. ”Tack gode Jesus, hon sover, hon sover” En minut senare somnade mamman mot min axel. Men hon släppte aldrig det stadiga taget om sin dotters arm. Ständigt redo att skydda henne mot sig själv.

En varm känsla sprider sig i magen när jag ser hur mycket hon kämpar för sin dotter, hur haitierna jobbar för att städa sin stad, hur solidariskt de delar sin mat med grannen som inte har, hur tålmodigt de väntar i vattenkön.

De bär en oerhört tung börda, men de slutar aldrig att gå. De ger inte upp.


Bygga upp kropp och själ

Den första vågen av Läkare utan gränsers personal börjar bytas ut. De som kom först, som jobbade dygnet runt för att rädda livet på så många som möjligt medan flera patienter bara vällde in. Ständigt kommer det nya för att ersätta dem. Vi är fortfarande lika många, men jag känner inte längre igen ansiktena i matsalen.

Den första akutfasen är över. Vi går över till jobb nummer två – att hjälpa dem som klarat sig att bygga upp kropp och själ igen. Det kommer att ta lång tid. Läkare utan gränser kommer att stanna länge på Haiti.

För oss psykologer handlar det nu om att börja nå ut till flera. Hittills har vi fokuserat på att hjälpa läkarna att rädda liv och rädda lemmar hos våra patienter. Det är dags att öppna dörrarna och ge sig ut. Se hur det ser ut i alla de fullpackade lägren gjorda av plastskynken och kartong som kantar gatorna i Port au Prince. De flesta som är traumatiserade kommer aldrig själva att söka aktiv hjälp. Vi måste hitta dem. Vi kan stärka dem i att börja komma tillbaka till livet igen, börja bygga upp det som förlorats.


Nekros och underverk

Läkarna pratar om nekros. Först när jag ser henne inser jag till fullo hur död vävnad kan se ut. Hon fick brännskador under jordbävningen, av tredje graden, över ben, höft och rygg. För tre veckor sen ungefär. Det ser fullkomligt gräsligt ut. Och det gör ont. Det har gått alldeles för lång tid. Vi skickar henne till Chancerelle för att se vad de kan göra. Jag följer med henne i bilen. Hon stönar vid varje gupp.

Hade vi inte gjort en ’active search’ efter fler skadade i ute i Martissants olika kvarter för att se om det fanns flera skadade, så hade hon aldrig fått hjälp. Jag skänker en tacksam tanke till de frivilliga som hjälpt oss att gå igenom området.

Hon viskar något om att hon blivit behandlad med thezanes, dvs traditionella teer och örter. En svensk svordom letar sig ut. Varför, varför, varför kommer de inte tidigare till oss?

Jag vet att de kan göra näst intill underverk med att flytta skinn från ett område till ett annat och vi har mycket bättre möjligheter nu än i början. Fler specialister, bättre materiel, bättre operationssalar Jag hoppas på ett underverk för henne.

Samtidigt börjar hon nynna på en psalm för att hålla smärtan stången. Jag håller henne i handen, nynnar med och hoppas att någon däruppe lyssnar medan bilen gungar vidare i skymningen.


Nattskift

Sen natt i Port au Prince. Jag har tagit ett extra nattskift, eftersom Julien är mer sliten än jag. Det blir 36 timmar på raken men det går lättare än jag trodde. Nätterna är så annorlunda mot dagen. Sjukhuset är tystare, förutom några eldar här och där är gatorna öde. Förutom vår ambulans med den orangea saftblandaren spelande över de tomma gatorna och de presenningar som folk sover under och numera kallar hem.

Vi har en ung kvinna med oss. Det är hennes första förlossning och det ser inte bra ut. I början kunde jag höra henne skrika från förlossningstältet. Nu är hon tyst. Det är ett dåligt tecken. Vi har bråttom. Jag hoppas att vi inte blir stoppade i någon avspärrning. Då är det mitt jobb att prata oss igenom.

Minustah! De blå hjälmarna stoppar vår ambulans, jag hoppar ut ur bilen. De vill genomsöka ambulansen efter någon och de vill inte släppa igenom oss. Vi har inte tid med detta! Hjärtat bankar. Sekunderna känns om en evighet. Jag drar igenom Geneve-konventionen, begär namn, nummer, grad och namn på deras befäl. De gamla P7-takterna sitter i. De släpper igenom oss.

Kvinnan har blivit blek och sjunker i medvetande. Väl framme vid Isay Jenty är hon uppe på en bår inom ett ögonblick, jag följer henne in till akuten.

Tillbaka på Martissant går jag en tur runt sjukhuset, hälsar på de av mina patienter som är vakna. Det blir två sena terapisessioner. En patient har förlorat nästan hela sin familj, en annan vågar inte sova för mardrömmarna. På vägen tillbaka ser jag att båda sover tungt.

Lille Remi som har stelkramp, har klämt fast sin nya nallebjörn under armen. I början var han ledsen jämnt och kunde inte somna. Numera skrattar han när han ser mig och han kan sträcka lite på armarna. Och han sover.

Strax innan gryningen får jag besked. Hon klarade sig. Det blev en flicka. Jag firar med att sätta på en kanna kaffe innan resten av teamet kommer. Medan solen går upp över Port au Prince skålar jag för att en liten flicka sett dagens ljus. Ett nytt hopp för Haiti.

Sen börjar mitt nästa skift.


Det kommer för nära

En gammal vän kommer förbi och jag blir själaglad. Jag har undrat hur hon har det. Det syns med en gång att något hänt och glädjen dör sakta bort inom mig: Långsamt börjar hon berätta.

Huset föll samman. Hennes man och dotter var därinne. De överlevde inte. ”Monika, jag vet att de inte kommer tillbaka. Men jag kan inte förstå. Kan du hjälpa mig att ta bort det onda? Det gör så ont:”

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har träffat hennes man, jag har lekt med hennes barn. Allt jag lärt mig som psykolog sveps bort. Inte dem. Inte hennes barn. Det blir alldeles tyst inom mig. Hon berättar om sitt barn, så stolt hon är över dem. Så ensam när de är borta. Hon har en dotter kvar att ta hand om.

När hon har gått kommer tårarna.  Det är första gången sen jag kom hit. Jag har hållit handen på brännskadade som inte kommer överleva, jag har lyssnat till gråtande föräldrar, jag har lugnat skräckfyllda patienter efter efterskalven, jag har tröstat övergivna barn, jag har försökt ingjuta styrka i dödströtta läkare. Men det här kommer för nära. Jag är in märgen trött och jag kan inte få hennes barn att komma tillbaka. Jag kan inte få det att sluta göra ont.

I morgon ska jag vara en samlad och klok psykolog som hjälper människor. Men ikväll är jag bara Monika som är ledsen över alla som borta, över allt det som inte borde få finnas.


Små stadiga framsteg

Hon kan gå nu, förut så föll hon varje gång hon försökte. Några dagar efter jordbävningen kom hon in liggande på en dörr med blod rinnande från örat.

Huvudtrauma. Det tog över en vecka innan hon sa något överhuvudtaget. Hon bara tittade på oss med stora oförstående ögon och vände skyggt bort blicken efter några sekunder. Sköterskan viskade i mitt öra “Hon måste haft en bebis, det är mjölk i brösten”. Hennes första ord var “Ca va”, det är bra;  det nästa “Oui”. Det var de enda svaren hon gav på våra frågor, om och om igen.

Vi vet inte vad hon heter, vi vet inte vart hon kommer ifrån, vi vet inte om hennes barn lever, vi vet inte hur traumatiserad hon är.

Hon är orolig, sliter lös droppet, så när jag kommer nästa gång är hon fastbunden i sängen. Hon tittar oroligt på mig och drar i bandagen. Hon är rädd och vill komma loss. Jag förklarar varför hon sitter fast, att hon måste låta droppet sitta kvar, och sen får sköterskorna lösa henne. Det funkar.

Vi sätter upp hennes foto utanför sjukhuset, inget resultat.

Veckorna går, hon kan gå stadigt och vandrar runt på sjukhuset. Mest är hon på barnavdelningen. Tittar längtande på de små som ligger i rader. Hon pratar fortfarande sällan och korthugget, och nästan alltid gallimatias. Hon har gett oss tre olika förnamn och det är någonting som inte kopplar i hjärnan. Hon ber om vatten, men dricker det inte. Hon ber om mat, men börjar inte äta. Jag kan inte släppa ut henne på gatan själv, hon kommer inte klara sig.

I morgon kommer Internationella Röda Korsets specialenhet och tar ett foto för att se om de kan matcha henne på något vis. Unicef ska starta någon form av barnhem, men kan de ta hand om henne? Måste åka dit först och se att de har tillräckligt med stöd. Och hur ska vi jobba med hennes trauma om hon har neurologiska skador?

Vi jobbar med henne varje dag för att stimulera återhämtningen. Små men stadiga framsteg. Hon är friskare, lugnare och tryggare nu. Hon litar på oss och vi kommer hitta någon som kan ta hand om henne. Hon kommer att kunna komma tillbaka hit för terapi. Men jag saknar ett neuroteam och alla de fantastiska möjligheter vi har i Sverige. Det känns otillräckligt. Så många timmar vid hennes sängkant, så mycket jag skulle vilja göra.


Liten fågel

Jag har en liten patient på kanske 10 år. Hon kom in med andningsbesvär för ett par dagar sen. Hon är liten och smal och klädd i sina finaste kyrkkläder, en vit klänning med spets. Det har blivit en vana att titta förbi lite då och då. Hon är blyg, men av någon anledning gillar hon mig.  Orden kommer i korta snabba stötar.

”Det är så svårt att andas. På natten vaknar jag och är rädd. Kan inte du var här på natten också?” Vi försöker tillsammans hitta på knep för att göra natten mindre skrämmande.
Hon får en ballong av Mari-Jo men har svårt att få till ett leende.

Vår läkare Marie är orolig för henne. Jag hjälper henne att sätta sig upp och håller henne i handen medan Marie lyssnar på lungorna. Hon väger nästan ingenting. Ljudet av hennes andning låter som hos en liten stressad fågel.

Två timmar senare sitter jag bredvid henne när andetagen stannar. Först förstår jag inte att hon är borta. Det känns så märkligt. Min första tanke är absurd: ”Hon är för liten för att dö”. Hon ser så levande ut och vi pratade för bara en liten stund sen. Jag försöker få läkarna att göra något, men de skakar bara på huvudet.

Hon behöver inte vara mörkrädd längre, men jag kommer att vara hos henne i natt. Inatt kommer jag att somna till ljudet av en liten fågel som försöker andas.