Etikettarkiv: barn

Bränd

Det är ett litet ansikte som tittar upp på mig ur sängen. Plågade ögon, rynkad panna. Det gör ont. Armen, sidan, skinkan och låret är brännskadade. 25 procent av hans kropp har ingen hud längre. Han är 7 år. Föräldrarna förklarade att han trillade mot elden och fick olja över sig. Han har varit hos oss här i Gendrassa i 6 veckor nu. Hans farmor har suttit vid hans sida sen dag ett.

Den första tiden trodde vi inte att han skulle klara sig, men på något mirakulöst sätt har hans sega lilla kropp tagit sig igenom det hittills. Men han är ledsen så ofta. När han ser vår läkare eller sjukgymnasten från Handicap international skriker han, därför att de betyder mer smärta för honom. Han får smärtlindring innan, men det gör ändå ont. De har lagt mycket tid på att förklara att man måste göra rent såren och han måste sträcka på kroppen för annars kommer brännsåren att dras samman så att han blir krum, men det är inte så lätt för en sjuåring att förstå.

Läkaren vill skicka honom till ett annat av våra projekt, där de kan flytta frisk hud från andra delar av kroppen till de brännskadade så att han läker snabbare. Han skulle behöva flyga fram och tillbaka några gånger. Och ändå kommer det att ta lång tid för honom att bli bra. Förflyttningar är alltid svårt. Hans familj har bara upplevt flygplan som bombat dem och de måste ta hand om hans syskon också. Jag är orolig för att de kommer säga nej. Min andra rädsla är att om det tar för lång tid utan att föräldrarna ser att han blir bättre, kommer de att ta honom härifrån till en traditionell helare. Eller att de ger upp.

Jag har tagit med leksaker och kritor för att han ska kunna tänka på något annat ett tag. Han kan rita med den oskadade handen och har börjat röra sig försiktigt på avdelningen. Han gillar att köra runt med bilen i sängen. Vi fånar oss. Jag har bett sjukgymnasten att lära hans farmor och föräldrar en enkel beröringsmassage. Det funkar både som positiv fysisk stimulans och motverkar smärta, men även som ett sätt att stärka banden mellan dem och få dem att känna att de kan göra någonting för att minska deras smärta. Och förhoppningsvis för att minska risken att de tar honom med sig och går. Jag hoppas att vi lyckas. Han är en liten kämpe och jag skulle så gärna vilja se honom springa igen. Men det kommer att ta lång tid.


Liten fågel

Jag har en liten patient på kanske 10 år. Hon kom in med andningsbesvär för ett par dagar sen. Hon är liten och smal och klädd i sina finaste kyrkkläder, en vit klänning med spets. Det har blivit en vana att titta förbi lite då och då. Hon är blyg, men av någon anledning gillar hon mig.  Orden kommer i korta snabba stötar.

”Det är så svårt att andas. På natten vaknar jag och är rädd. Kan inte du var här på natten också?” Vi försöker tillsammans hitta på knep för att göra natten mindre skrämmande.
Hon får en ballong av Mari-Jo men har svårt att få till ett leende.

Vår läkare Marie är orolig för henne. Jag hjälper henne att sätta sig upp och håller henne i handen medan Marie lyssnar på lungorna. Hon väger nästan ingenting. Ljudet av hennes andning låter som hos en liten stressad fågel.

Två timmar senare sitter jag bredvid henne när andetagen stannar. Först förstår jag inte att hon är borta. Det känns så märkligt. Min första tanke är absurd: ”Hon är för liten för att dö”. Hon ser så levande ut och vi pratade för bara en liten stund sen. Jag försöker få läkarna att göra något, men de skakar bara på huvudet.

Hon behöver inte vara mörkrädd längre, men jag kommer att vara hos henne i natt. Inatt kommer jag att somna till ljudet av en liten fågel som försöker andas.


Jacques

Idag har jag lekt med Jacques. Han är ungefär 5 år och har en skallskada efter att ha fått en mur över sig. Hans mamma dog i jordbävningen men hans pappa är hos honom. I början låg han bara på sin madrass; stönade och flaxade okoordinerat med armarna. Okontaktbar.  I ren förtvivlan ville hans pappa att jag skulle adoptera honom, eftersom han trodde att jag kunde ge honom bättre vård. Det bet sig in i hjärtat. Jag har pratat mycket med honom om att Jacques kanske inte kan svara men att han kan känna att hans pappa finns där. Att det är viktigt att han stannar. Jag var rädd att Jacques skulle bli övergiven. Det händer ibland när förtvivlade människor inte ser någon utväg och inte orkar längre.

Hans pappa lyssnade och stannade. Såg till att han inte rev av bandagen, berättade sagor och höll om honom. Långsamt har Jacques blivit bättre. Nu kan han sitta upp och har sagt ”Papi”. Det var igår och hans pappas ögon lyste hela dagen.

Det är svårare nar han säger ”Mami?” och tittar sig omkring.

Jag vet inte vad han har sett under jordbävningen eller hur traumatiserad han är.

Vi har börjat stimulera honom för att stärka styrseln i kroppen och motivera till rörelse och kontakt. Vi har lekt med en mjuk kramboll förut. Idag har jag med mig en skallra med olikfärgade små klockor. När jag visar honom hur han ska göra för att det ska pingla får jag första gången höra honom skratta. Vi undersöker noga varje klocka och pratar om färgerna. Eller rättare sagt jag pratar och han gör olika ljud för varje färg. Han sitter stadigt och kan röra handen någorlunda rytmiskt. Och han skrattar.

Nar jag tittar över axeln på väg till nästa patient, ser jag att de försöker räkna klockorna. Idag är en riktigt bra dag.


Cirkus !

Du måste komma nu, au secours! (hjälp) tjoar Delano. Jag går ner till väntrummet och där är det kaos. En liten tjej på 16 år med värkar ligger på golvet och skriker så att blodet isar sig. ”Hon skriker så fort man närmar sig, ingen får röra vid henne. Vi vet inte hur långt gången hon är eller om något är fel”, säger Delano. Flickan är fullkomligt livrädd, far omkring i rummet, på golvet och ropar på mamma. Hon slår efter barnmorskorna och läkaren nar de närmar sig. Till slut tar vi in henne på psykologkontoret, eftersom det är tystare där och färre skrämmande saker. Jag sitter bredvid henne på golvet tillsammans med Delano och pratar. Hon lugnar sig något. Då går vattnet.  Vi kan inte låta bli att skratta lite tyst ”Det här kommer bli första bebisen som föds på vårt kontor…!”.

Till slut övertalar vi henne att följa med till förlossningsrummet. Hon vägrar att vara på sängen och att låta sig undersökas. Hon ligger på ett lakan på golvet och slåss som en panter om man närmar sig med handskar.  Vår kolugna barnmorskechef Garline sätter sig resolut på en pall och bestämmer ”Nehej, då får vi väl göra det på ditt sätt då”.

Vi har 6 förlossningssängar i salen som alla är upptagna så barnmorskorna har fullt upp. Till råga på allt har vi en kvinna till i salen som kliver upp och ned på sängen, välter ett droppställ, flaxar omkring i sjukhusrocken i salen och skriker ”Césarienne!! Salle d’opération ! (Kejsarsnitt. Operationsssal!).  Hon biter också en av barnmorskorna i rumpan när denna försöker lugna henne.

Cirkus! Jag skrattar lite for mig själv, och trivs ganska bra mitt i pulsen.

Bredvid flickan på golvet lyckas jag till slut övertala flickan att låta oss lyssna på bebisens hjärta.” Dunk dunk dunk” hörs i salen.  Då får jag till kontakten på riktigt. Jag pratar med henne om att det är hennes bebis hon hör, att han mår bra, att hon måste hjälpa honom till världen och att vi ska hjälpa henne göra det, att vi alla behöver hjälpas åt för hans skull. Hon går med på att kliva upp på sängen och kan äntligen fokusera. Garline och jag hjälps åt. Flickan håller så hårt i mitt sidfläsk när hon tar i att jag får blåmärken dagen efter. ”Allez! Pousse pousse! Jag kan se huvudet”.  Hon tittar mig i ögonen, nickar och tar i en gång till.

Det blev en pojke, jättefin, nästan 3 kilo. Hon sträcker armarna mot himlen och ropar ”Jesus! Merci Seigneur!” Hela hennes ansikte lyser, hon kramar mig och fortsätter tacka gud. Aggressiviteten är som bortblåst.

Senare går jag upp på avdelningen för att se hur hon mår. Var lilla tiger förnekar sig inte, hon vägrar kateter och måste få lugnande när de behöver göra ett kompletterande ingrepp. Men hon slåss inte längre och lyser fortfarande som en sol. Hon visar mig bebisen ”Merci, merci, Madame. Merci mon Dieu”. Jag är helt slut, men det har varit en fantastisk dag.

(Kvinnan med droppstället fick också en fin bebis, utan kejsarsnitt.)


Arg!

Det här var ett av de svåraste fallen för mig hittills. Jag hörde det redan när jag gick genom väntsalen, en bebis som skriker på ett sätt som inte är normalt. Skriker och skriker. Jag ser på mamman att något är väldigt fel, hennes rörelser är krampaktiga och ögonen söker överallt. Hennes dotter har blivit våldtagen. Hon är 18 månader gammal. Flickan måste undersökas i operationsssalen. Jag väntar utanför med mamman.  Hon gungar fram och tillbaka, har stängt av omvärlden helt.  Jag hittar inga ord, så jag håller bara om henne och vi väntar tillsammans. I stunden så finns bara det, att sitta bredvid och dela hennes smärta.

Efteråt kommer ilskan. Det är obehagligt men sant att man vänjer sig vid mycket av det tragiska här, för det finns här varje dag och man kan inte bli upprörd hela tiden. Men nu är jag arg, förtvivlat arg över allt förbannat elände som människor gör mot varandra.