Etikettarkiv: flyktingläger

Att släppa in sorgen

’Neeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjjjj!!!!!!!!!’

Tanken skär igenom hjärnan, hjärtat, kött och blod och vill bli till ett skrik. Vill rulla ut genom magen, halsen, munnen och eka ut över flyktinglägret. Eka över den kala obarmhärtiga slätten och få ödet att ångra sig. Tvinga det här obönhörliga landet att ge henne tillbaka.

Ont. Det gör ont. Kroppen kröker sig inåt, stelnar, flämtar. Som om mitt inre satts under alldeles för högt tryck och sakta mals ner och krossas. Efter en stund förstår jag att inte ett ljud har kommit över mina läppar. Skriet ylar bara inom mig

Det är så här det känns att förlora ett barn. Och hon var inte ens min.

Jag hittar en kollega, håller hårt om honom. Det räcker med ett ögonkast, han känner igen blicken. Håller om varandra under tystnad. Tårarna trillar stilla nerför kinderna.

Det här var vad som hände.

Hon är liten till växten, också för att vara ett barn. Spenslig, nästan mager, med höga kindknotor, stora ögon och smala händer. Hårda små inbakade flätor som smiter tätt över huvudet. Trasig klänning. Hon ligger alldeles stilla, inte vid fullt medvetande. Dropp i armvecket och syrgasmask över ansiktet. Svår lunginflammation. Kanske 5, 6, till och med 7 år gammal? Hennes mamma som sitter bredvid vet inte riktigt. Flickan är ett av många barn som kommer in med luftvägsproblem. För mig är det ett rutinsamtal. Mamman är tystlåten, men i övrigt märker jag inget särskilt. Jag har många patienter att träffa och skyndar vidare.

Nästa morgon är det stökigare vid hennes säng. Hon vill inte ha syrgasmasken på sig. Sjuksystern är påstridig och de kommer inte överens. Efter en stund tar jag över, låter flickan själv ta på masken och visar henne hur den fungerar. Tårarna trillar och hon är fortfarande arg, men hon trycker själv på knappen och accepterar att ha den på. Sen orkar hon inte längre utan faller tillbaka in i feberdimmorna. Jag känner mig lite nöjd, lämnar dem och instruerar Yasmine i mitt team att prata med dem varje dag. Dagarna följer och flickan blir en del av min morgonrutin, min snabbrond på avdelningen. Vi hälsar, jag håller henne i handen en stund, småpratar via tolken med henne och med mamman som alltid är där. Hon är ju egentligen inte någon av mina patienter. Flickan är fortfarande väldigt sjuk, men Chris, läkaren säger att om vi klarar henne i ett par dagar till så har hon en chans.

”Monika!! Kom! Skynda dig!” Yasmines röst skär igenom och innan jag hinner tänka är vi på väg mot sjukhusets ingång. En folkmassa har samlats. Mitt i den står flickans mamma med flickan i sina armar. Runt henne står Chris, sjuksystrar, tolken, diverse personal och nyfikna patienter och besökare. En vakt står framför henne och försöker uppenbarligen hejda mamman. Hon ser arg ut. Den här scenen är alltför välbekant. Jag får knuffa mig fram och försöker få kontakt. Det är för mycket folk, för många röster, för många händer. Hon känner sig trängd. Jag signalerar till Chris att vi måste få undan folk, få henne härifrån till ett lugnare ställe, så vi kan prata. Motvilligt droppar folk av. Glor på avstånd istället. Hon vägrar lämna porten. Chris och jag vädjar till mamman. Förklarar. Bönar. Tolken låter brysk, en så mycket hårdare röst än min och Chris. Jag hoppas det han säger är ok. Med allt jag har, försöker jag nå fram till henne. Få henne att lugna sig, att förstå.

Jag lyckas inte. Hon tar sin dotter och går. Hon tar sin allvarligt sjuka dotter och går sin väg. Kvar står jag och Chris. Stirrar efter henne. Med en handrörelse och ett av de få orden jag kan på arabiska skickar jag Yasmine efter henne. ”Försök!”

Jag har varit här förut. Samma situation. Någon ropar på mig. Jag står på en parkering och försöker övertala en släkting att inte ta med sin blödande fru eller sjuka barn från sjukhuset. Att komma tillbaka. Att rädda dem. Jag avskyr att vara här. Jag misslyckas nästan alltid. De har redan bestämt sig. De går. Kommer jag in tidigare kan det gå, men står jag på parkeringen går det nästan aldrig. De går.

Efteråt pratar jag och Chris. Hon är sammanbitet förtvivlad. Jag håller om henne och hör min egen röst. ”Det fanns inget du kunde göra… Hon hade bestämt sig… Vi måste få veta tidigare att de vill gå… Det är mer mitt team som borde ha koll… Det var inte ditt fel.”

Vi skickar outreach-teamet efter mamman. Vi pratar med familjens byledare. De kommer inte tillbaka.

Efter tre dagar får vi veta att hon är död. Hon får inte se 2013. Hon kunde ha levt. Hade vi fått behandla lite till så hade hon kunnat klara sig. Men hon är död.

Då viker sig knäna inom mig. Då tappar jag skölden. Då kommer mörkret. Skriket.

Av alla de jag träffat så vet jag inte varför hon blev så viktig. Av alla sönderslagna kvinnor, våldtagna barn, skadade, döende och traumatiserade patienter, av alla de sjuka och övergivna. Av alla de människor fyllda av smärta som jag mött, talat med och lyckats vara någorlunda professionell mot. Varför gör det så ont med just henne? Jag vet inte. Jag vet bara att just nu går jag sönder inombords, att det är fel, att det är orättvist, att jag inte vill att det ska vara så.

I morgon kommer jag att fungera igen. I morgon kommer jag att möta nya patienter och jag vet att det kommer gå bra. Men ikväll måste jag få sörja flickan som dog. Gråta över att världen är för hård mot små flickor och att jag inte lyckas rädda dem. Släppa ut smärtan. Få ut tårarna som bränner bakom ögonlocken. Renas.

Så jag släpper mina vapen och gråter. Släpper in sorgen. Så att jag orkar imorgon


Sjunger för att klara det svåra

Ingassanastammen – en folkstam från södra Sudan – har en stark sång och danstradition. Här i lägret bor många Ingassana så nu har vi ett mental health band som spelar musik och drama ute i lägret. Ett sätt att nå ut, då många inte kan läsa och skriva. Folk skrattar, dansar och får information. Särskilt om jag dansar blir det livat. Dansande cowadjas (främlingar) är uppskattade, folk ler och klappar händerna. Olika ämnen tas upp till exempel familjevåld, stress, tvätta händerna, och koleravaccinationen.
Nu har vi utarbetat ett nytt material som handlar om kriget, resan hit, det svåra livet i lägret och oron, men framför allt om stammens styrkor och vad de kan göra för att klara av leva i det. Jag fascineras av Ingassanas uthållighet och frågar mig om jag hade klarat det de lever med varje dag. Det har också blivit till en sång. När vi spelar den skiftar känslostämningarna hos publiken från djupt allvar till stolthet och kvinnor kular gällt så det hörs kilometer bort ”Ay ay ay ay ay!”.
Här ovanför är ett smakprov från när bandet spelar i mottagningen på sjukhuset!
Om du vill läsa hela sångtexten kan du klicka här!


Sömnlös

Jag i tältet  med några av våra patienter.

Jag i tältet med några av våra patienter.

Föräldrarna tittar förhoppningsfullt på mig. Pappans panna veckas av orosrynkor. ”Hon har slutat leka.” Deras yngsta flicka på 5 år kan inte sova. Inte sen planen bombade hennes by. Hon är rädd på natten för att någon ska komma och ta henne. För att planen ska komma tillbaka. Jag tar fram kritorna. Flickan ritar hus som brinner. Hon har påsar under ögonen. Händerna fladdrar nervöst i knäet på henne. Hon är helt slut.

Föräldrarna frågar oroligt om vi kan ge en injektion. Injektioner är den enda medicin som verkligen räknas här. Eller den traditionella medicinen som de lagar av rötter och bark och som kan ge starka hallucinationer.

Jag beskriver vad som händer i kroppen när man är rädd länge. De nickar. Deras stam har levt med rädsla genom långa krigsår. Vi pratar om hur man kan hjälpa henne. Skapa trygghet omkring henne, närhet från familjen, hjälpa kroppen att slappna av och henne att förstå vad som hände på ett sätt som barn kan klara av.  Vi börjar med att skapa stabilitet, sen ska vi träffas igen.

När de har gått är jag ensam i tältet. En stund så ser jag hennes stora blanka ögon framför mig. De små händerna som fladdrar likt skrämda fjärilar. Jag undrar om han som skickar ut bomberna ur Antonovplanet tänker på de små flickor som livrädda gömmer sig i bushen under honom. Hur världen ser ut från hans perspektiv för att han ska kunna fortsätta göra det han gör. Men mest tänker jag på henne. Att kriget har stulit hennes trygghet. Vi ska hämta tillbaka hennes lek, hennes sömn och sinnesfrid från mannen i planet. Och vi börjar nu.