Etikettarkiv: gendrassa

Starka kvinnor

Igår träffade jag en ny flykting. En kvinna. Hennes by brändes förra året. Flygplanen kom med bomber. Hennes bror dog. Hon gömde sig i bushen med sina barn och sin familj. Familjen splittrades. Två av hennes barn hamnade med hennes föräldrar i Sydsudan, medan hon bodde med de andra fem barnen i ett flyktingläger på andra sidan gränsen. Hon har inte hört ifrån dem på ett år. Hennes man dog för en månad sen.

Då bestämde hon sig för att lämna sina fem barn med sin döde mans andra fruar och gå över gränsen för att hitta de två andra barnen. Hon följde med en liten grupp som gått nattetid i två veckor för att komma hit. Hon är gravid i sjätte månaden. Magen putar rejält under klänningen, men det verkar inte besvära henne. Ryggen är rak och hon ser mig stolt rakt in i ögonen. ”Jag kunde inte vänta längre. Jag var tvungen att gå nu, sen hade jag blivit för stor. Jag måste få se mina barn. De är här eller i Gendrassa”.

Kvinnorna ställs inför så svåra beslut här. Vilket barn ska jag välja? Ska jag stanna eller gå över gränsen? Jag undrar hur jag hade valt. Om jag hade klarat att leva i det som är hennes vardag. Om jag hade varit lika stark.

Jag bjuder in henne att komma till vår kvinnogrupp. Jag ser henne gå och fylls av respekt och ödmjukhet.

I morgon hoppas hon få träffa sina barn.


Att fly för sitt liv

Bloggbild_3Vi har en stödgrupp för änkor och kvinnor vars män försvunnit. De syr, gör pärlhalsband, dricker te med enorma mängder socker och pratar. Idag pratade vi om vaccinationer.
Efteråt kommer en annan kvinna fram. Det här är hennes berättelse.

”Vi packade så mycket mat och kläder vi kunde på åsnan och så tre av barnen. Den minsta bar jag. Bombningarna hade kommit närmare oss och vi vågade inte stanna längre. Min by har aldrig flytt förut. Ingessana-bergen har alltid varit trygga. Vi började gå och gick från by till by. Många hus stod tomma.

En natt stannade vi i en stor by dit många människor hade kommit. En vänlig bonde lät oss bo i hans hydda. Jag lagade mat till barnen tillsammans med hans fru. Tidigt på morgonen kom flygplanen. Byn blev bombad. Många människor blev skadade. Vi gömde oss i skogen i flera veckor. Vi hoppades att det skulle lugna sig, så att vi skulle kunna återvända hem, men fler människor kom förbi och berättade om byar som förstörts, så vi vågade inte stanna. Vi fortsatte vandringen.

En sen kväll satt de stora barnen på åsnan och min man höll den. Det var mörkt och skotten kom närmare. Alla sprang. I tumultet kom vi ifrån varandra Jag sprang med babyn på ryggen för att försöka hinna ikapp dem. Sökte efter dem, men såg dem inte. Jag stannade för att vila i gryningen. Då hörde jag hans röst. Han hade klättrat upp i ett högt träd för att spana efter oss.

Vi tappade bort en get på vägen, min man gick tillbaka för att hämta den. Den hade blivit uppäten av vilda djur. Jag blev orolig. Jag tänkte att djuret kommer att följa efter oss. Äta upp åsnan och sen försöka ta oss. Det var så många svårigheter. Vi stannade i en övergiven by för att vila några dagar. Min man lämnade oss igen för att gå tillbaka. Han ville försöka hämta upp våra saker som vi lämnat. Jag blev ensam med barnen och min svärmor.

Det var vatten överallt, så vi gick hela natten tills vi hittade ett torrt ställe där barnen kunde sova. Flera dagar gick medan vi vilade, skyddade av skogen. Åsnan blev stulen. Maten tog slut. Jag och barnen flydde mot bergen. Många trodde vi skulle vara säkrare där. Vi stannade i en dal. Men flygplanen kom tillbaka. De bombade längre bort. Booom! Booom! Skulle jag fly med barnen eller stanna? Jag bestämde mig för att lämna allt och ge mig av. En stund senare såg jag explosionerna där vi hade vilat bara en kort stund tidigare. Några soldater kom förbi. Jag blev rädd. De lovade att hämta våra saker under natten.

På morgonen kom de faktiskt tillbaka med våra saker. Vi mötte en traktor med vagn som vi kunde åka med. Det var bra för barnen hade ont i fötterna. Vi fick lift till gränsen. Därifrån blev det enklare. Nu bor vi i Jamam-lägret sen nästan ett år. Min man hittade oss igen. Många från vår by är här. Vi har rent vatten nu, mat, ett tält och det finns läkare. Jag känner mig trygg här.”


Sömnlös

Jag i tältet  med några av våra patienter.

Jag i tältet med några av våra patienter.

Föräldrarna tittar förhoppningsfullt på mig. Pappans panna veckas av orosrynkor. ”Hon har slutat leka.” Deras yngsta flicka på 5 år kan inte sova. Inte sen planen bombade hennes by. Hon är rädd på natten för att någon ska komma och ta henne. För att planen ska komma tillbaka. Jag tar fram kritorna. Flickan ritar hus som brinner. Hon har påsar under ögonen. Händerna fladdrar nervöst i knäet på henne. Hon är helt slut.

Föräldrarna frågar oroligt om vi kan ge en injektion. Injektioner är den enda medicin som verkligen räknas här. Eller den traditionella medicinen som de lagar av rötter och bark och som kan ge starka hallucinationer.

Jag beskriver vad som händer i kroppen när man är rädd länge. De nickar. Deras stam har levt med rädsla genom långa krigsår. Vi pratar om hur man kan hjälpa henne. Skapa trygghet omkring henne, närhet från familjen, hjälpa kroppen att slappna av och henne att förstå vad som hände på ett sätt som barn kan klara av.  Vi börjar med att skapa stabilitet, sen ska vi träffas igen.

När de har gått är jag ensam i tältet. En stund så ser jag hennes stora blanka ögon framför mig. De små händerna som fladdrar likt skrämda fjärilar. Jag undrar om han som skickar ut bomberna ur Antonovplanet tänker på de små flickor som livrädda gömmer sig i bushen under honom. Hur världen ser ut från hans perspektiv för att han ska kunna fortsätta göra det han gör. Men mest tänker jag på henne. Att kriget har stulit hennes trygghet. Vi ska hämta tillbaka hennes lek, hennes sömn och sinnesfrid från mannen i planet. Och vi börjar nu.


Landa i Sydsudan

Monika-Oswaldsson-bloggVärmen slår emot mig när jag kommer ut ur planet i Juba. Flygplatsen är kaotisk. Bagaget kastas in genom ett hål i väggen och hamnar huller om buller i en stor hög. Jag undrar hur kritorna till barnen har det där inne, för att inte tala om pepparkakorna till teamet. Kön för att köpa visum är lång. Lugnet bakom visumdisken står i skarp kontrast till massan av människor framför den. Ett antal ”Excuse me!”, svettdroppar och väsklyft senare har 100 dollar omvandlats till ett visum.  Inne!

Jorden är röd och hettan fuktigt intensiv. Det är snart slut på regnperioden. Vi kör förbi små matställen byggda i plåt som säljer öl, cola och friterad mat på väg till kontoret. Barn i skoluniform kryssar mellan bilar och motorcykeltaxis. Det känns märkligt hemtamt.

Jag ska jobba i två flyktingläger i norra Sydsudan, nära gränsen till Sudan: Jamam och Gendrassa. Sen 1953 har man varit med om två inbördeskrig. Det senaste varade i 20 år och slutade 2005. Då hade 2 miljoner människor dött och 4 miljoner flytt från sina hem. Sydsudan blev självständigt 2011 och står inför en stor utmaning. Att få en krigshärjad stat att fungera.

Under 2012 har över 150 000 människor flytt till Maban-regionen, på grund av stridigheter och matbrist. Cirka 30 000 av dem bor i Jamam och Gendrassa, det vill säga ungefär lika många invånare som i Trollhättan. När regnperioden kom stannade de, eftersom det blev så svårframkomligt. De bor i tält och hyddor. Regnet har lett till problem med rent vatten och sanitet, och sjukdomar följer i dess spår. Många barn är undernärda. Läkare Utan Gränser arbetar på ett antal platser i Sydsudan med bland annat undernäring, primärvård, hälsovård för mödrar och barn, kirurgi samt vatten och sanitet. Jag ska jobba med mental hälsa i en traumatiserad flyktingbefolkning.

I morgon flyger jag norrut till lägren. Det känns som en lättnad att väntan är över – jag vill börja jobba!