Etikettarkiv: Kvinnohälsa

Starka kvinnor

Igår träffade jag en ny flykting. En kvinna. Hennes by brändes förra året. Flygplanen kom med bomber. Hennes bror dog. Hon gömde sig i bushen med sina barn och sin familj. Familjen splittrades. Två av hennes barn hamnade med hennes föräldrar i Sydsudan, medan hon bodde med de andra fem barnen i ett flyktingläger på andra sidan gränsen. Hon har inte hört ifrån dem på ett år. Hennes man dog för en månad sen.

Då bestämde hon sig för att lämna sina fem barn med sin döde mans andra fruar och gå över gränsen för att hitta de två andra barnen. Hon följde med en liten grupp som gått nattetid i två veckor för att komma hit. Hon är gravid i sjätte månaden. Magen putar rejält under klänningen, men det verkar inte besvära henne. Ryggen är rak och hon ser mig stolt rakt in i ögonen. ”Jag kunde inte vänta längre. Jag var tvungen att gå nu, sen hade jag blivit för stor. Jag måste få se mina barn. De är här eller i Gendrassa”.

Kvinnorna ställs inför så svåra beslut här. Vilket barn ska jag välja? Ska jag stanna eller gå över gränsen? Jag undrar hur jag hade valt. Om jag hade klarat att leva i det som är hennes vardag. Om jag hade varit lika stark.

Jag bjuder in henne att komma till vår kvinnogrupp. Jag ser henne gå och fylls av respekt och ödmjukhet.

I morgon hoppas hon få träffa sina barn.


”Jag beklagar”

Nyligen träffade jag en kvinna som förlorade sin bebis på julaftons morgon. Förlossningen hade pågått för länge när hon kom in och barnet gick inte att rädda. Det är fjärde barnet hon förlorar. “Men de andra dog inte förrän de var två-tre år”. Hon visar med handen hur långa de var. Hon frågar mig om jag har några barn. När jag svarar nej, så tar hon min hand och säger “Malesh”, “Jag beklagar. Jag har fem barn kvar i livet. Om Allah vill så får jag ett barn till, istället för de jag förlorat”. Kanske du också?“

Hon vill trösta mig i min barnlöshet som skulle vara svår för en Ingessanakvinna. Vi sitter kvar en stund på sängen, hand i hand. Märkligt, men vackert. Jag kan aldrig fullt ut förstå hennes värld och min värld hemma skulle vara obegriplig för henne. Men sorgen är en gammal bekant för oss båda. Smärtan är universell. Och trösten vi människor ger varandra är det också. Hon håller mig i handen. Sen somnar hon, helt slutkörd.


Liten fågel

Jag har en liten patient på kanske 10 år. Hon kom in med andningsbesvär för ett par dagar sen. Hon är liten och smal och klädd i sina finaste kyrkkläder, en vit klänning med spets. Det har blivit en vana att titta förbi lite då och då. Hon är blyg, men av någon anledning gillar hon mig.  Orden kommer i korta snabba stötar.

”Det är så svårt att andas. På natten vaknar jag och är rädd. Kan inte du var här på natten också?” Vi försöker tillsammans hitta på knep för att göra natten mindre skrämmande.
Hon får en ballong av Mari-Jo men har svårt att få till ett leende.

Vår läkare Marie är orolig för henne. Jag hjälper henne att sätta sig upp och håller henne i handen medan Marie lyssnar på lungorna. Hon väger nästan ingenting. Ljudet av hennes andning låter som hos en liten stressad fågel.

Två timmar senare sitter jag bredvid henne när andetagen stannar. Först förstår jag inte att hon är borta. Det känns så märkligt. Min första tanke är absurd: ”Hon är för liten för att dö”. Hon ser så levande ut och vi pratade för bara en liten stund sen. Jag försöker få läkarna att göra något, men de skakar bara på huvudet.

Hon behöver inte vara mörkrädd längre, men jag kommer att vara hos henne i natt. Inatt kommer jag att somna till ljudet av en liten fågel som försöker andas.


Farväl

Sitter på flygplatsen och försöker hålla undan tårarna. Sunkiga caféer, souvenir butiker, väskor överallt, tjocka amerikaner iklädda t-shirts med andliga uppmaningar och med nygjorda afroflätor. Jag är på väg. Hem.

Igår stod ett dukat bord på terrassen med drinkparasoller, blommor och pannkakor. En lång kväll med skratt och gråt och kramar.

Innan dess var det tårta och högtidliga tal på sjukhuset. Garline, vår klippa i förlossningssalen, kom sist för att säga adjö, vi skrattade och mindes och till slut fick vi ta ett skyndsamt farväl för jag klarade inte mer.

I morse var det tungt och tyst när bilen skulle åka. Alla vinkar.

Genom Port au Prince, jag lämnar det högljudda färgstarka myllret bakom mig, kvinnorna med sina korgar på huvudet, kvinnorna med sina stora magar, leendena.  Kan inte förstå att jag ska lämna det som blivit mitt hem.

Tänker på mitt team: Anja, Bixente, Declan ..  De som har kommit så nära, som sett mig genom träsket och i himmelen, tunga dagar, glada fester, genom feberyra, hemlängtan och frustration. Få känner mig som de gör.

Idag längtar jag inte hem till Sverige.

Europa

Holland. Jag är i Holland. Det känns så märkligt att vara tillbaka i Europa. Det är så rent, så ordnat. Konstiga saker som cykelvägar, blomrabatter, kölappar, trafikljus och vita människor överallt. De ser ut som jag. Jag sticker inte ut längre.

Kommersen känns helt bisarr. Affärer överallt, sprängfyllda med dyra saker och folk shoppar och shoppar. Jag har gjort en förvirrad runda i butikerna, men kommer ut tomhänt. Drabbad av Supermarket Sensory Overload Syndrome, en mycket vanlig diagnos bland återvändande fältarbetare kan jag tänka mig.

Tempot är högre. Alla går så fort.

Människor ser inte varandra i ögonen, de ser inte varandra alls, de skyndar förbi varandra med oseende ögon.

Det är min värld, men ändå inte.


Ensamhet, sorg och svält

Den mobila kliniken är på plats i La Saline, ett slumområde som är byggt på ett av Port-au-Prince sopberg. Det är en fuktig hetta nere i hamnen, starka dofter, flugor överallt, stagnerat vatten i diken, barn i trasiga kläder och skjul byggda av plåt, plast och pinnar.  En kvinna ber att få träffa oss. Hon säger att hon är gravid i åttonde månaden, men hon ser bara ut att vara i högst femte och hon är mycket smal. Delano mimar ”retardation de croissance” (bebisen har stannat i utvecklingen).  Det är hennes första barn och hennes man dog för två månader sedan. Hennes familj motsatte sig relationen så hon har ingen kontakt med dem längre. Hennes mans familj stöttade dem, men nu när han är död så skyller de hans död på henne. De säger att hennes familj använt ond voodoo för att döda honom och de har skickat ut henne på gatan.

Nu bor hon hos en granne, men han kan inte dela sin mat med henne. Hon säljer saker på gatan men får inte in några större pengar och hon går ofta hungrig. Hon gråter och säger att hon saknar sin man, att hon hade velat att han skulle få träffa sitt barn. Jag sitter med frukosten som en klump i magen.

Vi hjälper henne att komma i kontakt med en organisation som jobbar med stöd för kvinnor, nutrition och mikrokrediter.

Man vänjer sig vid allt elände eftersom det finns där varje dag, men ibland klarnar blicken igen och man ser det nästan som i början. Och det är bra att vara i La Saline, det blir oerhört tydligt varför vi är här.  Sjukhuset är så rent och stort och fint med rena lakan och välklädd personal.  Men det är här som våra patienter bor och lever.  Och det är inte rent och fint.

La Saline

Mobil klinik i slumområdet La Saline

Dr Sampeur

Min kollega Dr Sampeur på det fina sjukhuset


Abort

”Avortement provoqué” står det på papperet. Hon är 15 år, har aldrig gått i skolan och blev gravid med pojkvännen, men förstod det inte själv. Det gjorde däremot han och gav henne abortmedicin köpt på gatan utan att tala om för henne vad det var. Hennes syster hjälper henne till sjukhuset när smärtorna blir för svåra.

När vi träffar henne har hon genomgått ’courettage’ och febern har gått ned. Hon berättar att hon är sjuk, hade mycket ont förut och att något stort kom ut ur magen. Hon har fortfarande inte förstått att hon var gravid.

Vi förklarar och pratar, hon gråter en stund men hämtar sig. Hon säger att hon ska prata med pojkvännen och sina föräldrar, att det kommer bli jobbigt men måste redas ut. Att hon hade velat välja själv, kanske det har hade blivit hennes enda barn? Att hon ska fundera på contraception. Att det bästa med samtalet var att hon fick reda på vad som verkligen hände.

Hon ser fortfarande ut som 15, men hon pratar som en vuxen kvinna.


Styrka

Träffade en liten tjej i förra veckan. Allvarlig och tyst med en scarf virad om håret och runt sin bebis. 14 år gammal. Bebisen mår fint, han är ett par månader gammal och de två fungerar bra ihop.

Hon har en oturshistoria bakom sig. Hennes föräldrar dog i en orkan. Hon blev omhändertagen av sin granne som sen omkommer. Grannens väninna tar över, men flyttar utomlands och överlämnar henne i sina tonåriga barns vård. Flickan blir våldtagen och hennes adoptivmor chockas vid nyheten att hon är gravid och där börjar relationerna försämras. Via oss kommer hon i kontakt med en kvinnoorganisation, men de tappar bort henne i hanteringen.

När flickan kommer tillbaka till oss igen berättar hon att hon bor i ett hörn ute på gården och att hon inte kan få ut sina socialcheckar eftersom hon är omyndig. De skulle ge henne 10 dollar per månad vilket räcker till lite mat. Hon är duktig i skolan och vill fortsätta, men kan inte eftersom ingen kan ta hand om bebisen. Hennes vårdnadshavare uteblir från två möten, men kommer till det tredje. Vi diskuterar och förhandlar. Flickan är en finlemmad liten person men samlad, och resonerar klokt men bestämt runt de möjligheter hon har. Jag blir återigen imponerad av de haitiska kvinnornas motståndskraft.

Vi träder in i vår nätverksdans. Sista gången vi ses är det bestämt: hon kan fortsätta i skolan, kvinnoorganisationen återupptar sin uppföljning och betalar hennes skolgång, och hon och bebisen flyttar in i huset.

Lika tyst och samlad, samma scarf som första gången, säger hon tack och lämnar oss. Rak i ryggen, blicken framåt med lillen varsamt i famnen. Det berör mig. Det finns så mycket av Haiti i henne: ung, stolt med en stark livsvilja och en tidig lärdom om att livet ofta är svårt.

Nybliven mamma ammar sitt barn.

Nybliven mamma ammar samtidigt som hon lyssnar på hälsoutbildning.


Cirkus !

Du måste komma nu, au secours! (hjälp) tjoar Delano. Jag går ner till väntrummet och där är det kaos. En liten tjej på 16 år med värkar ligger på golvet och skriker så att blodet isar sig. ”Hon skriker så fort man närmar sig, ingen får röra vid henne. Vi vet inte hur långt gången hon är eller om något är fel”, säger Delano. Flickan är fullkomligt livrädd, far omkring i rummet, på golvet och ropar på mamma. Hon slår efter barnmorskorna och läkaren nar de närmar sig. Till slut tar vi in henne på psykologkontoret, eftersom det är tystare där och färre skrämmande saker. Jag sitter bredvid henne på golvet tillsammans med Delano och pratar. Hon lugnar sig något. Då går vattnet.  Vi kan inte låta bli att skratta lite tyst ”Det här kommer bli första bebisen som föds på vårt kontor…!”.

Till slut övertalar vi henne att följa med till förlossningsrummet. Hon vägrar att vara på sängen och att låta sig undersökas. Hon ligger på ett lakan på golvet och slåss som en panter om man närmar sig med handskar.  Vår kolugna barnmorskechef Garline sätter sig resolut på en pall och bestämmer ”Nehej, då får vi väl göra det på ditt sätt då”.

Vi har 6 förlossningssängar i salen som alla är upptagna så barnmorskorna har fullt upp. Till råga på allt har vi en kvinna till i salen som kliver upp och ned på sängen, välter ett droppställ, flaxar omkring i sjukhusrocken i salen och skriker ”Césarienne!! Salle d’opération ! (Kejsarsnitt. Operationsssal!).  Hon biter också en av barnmorskorna i rumpan när denna försöker lugna henne.

Cirkus! Jag skrattar lite for mig själv, och trivs ganska bra mitt i pulsen.

Bredvid flickan på golvet lyckas jag till slut övertala flickan att låta oss lyssna på bebisens hjärta.” Dunk dunk dunk” hörs i salen.  Då får jag till kontakten på riktigt. Jag pratar med henne om att det är hennes bebis hon hör, att han mår bra, att hon måste hjälpa honom till världen och att vi ska hjälpa henne göra det, att vi alla behöver hjälpas åt för hans skull. Hon går med på att kliva upp på sängen och kan äntligen fokusera. Garline och jag hjälps åt. Flickan håller så hårt i mitt sidfläsk när hon tar i att jag får blåmärken dagen efter. ”Allez! Pousse pousse! Jag kan se huvudet”.  Hon tittar mig i ögonen, nickar och tar i en gång till.

Det blev en pojke, jättefin, nästan 3 kilo. Hon sträcker armarna mot himlen och ropar ”Jesus! Merci Seigneur!” Hela hennes ansikte lyser, hon kramar mig och fortsätter tacka gud. Aggressiviteten är som bortblåst.

Senare går jag upp på avdelningen för att se hur hon mår. Var lilla tiger förnekar sig inte, hon vägrar kateter och måste få lugnande när de behöver göra ett kompletterande ingrepp. Men hon slåss inte längre och lyser fortfarande som en sol. Hon visar mig bebisen ”Merci, merci, Madame. Merci mon Dieu”. Jag är helt slut, men det har varit en fantastisk dag.

(Kvinnan med droppstället fick också en fin bebis, utan kejsarsnitt.)


Emergency Preparation

Förra året drabbades Haiti av två orkaner och två tropiska stormar. Särskilt Gonaives, en stad i norr, drabbades av översvämningarna. Läkare Utan Gränser byggde då upp ett sjukhus på en vecka, som har fungerat under hela året som gått och nu lämnats över till en annan organisation. Stormarnas efterverkningar är svåra och långsiktiga: förstörda hus, lera överallt, brist på rent vatten och sanitet…  De förde också med sig en del sociala konsekvenser som är svårare att förutse. Till exempel ökade mängden av sexuellt våld oroväckande mycket efter katastroferna. Läkare Utan Gränser hade ett team med fyra psykologer som jobbade med offren och krisreaktioner.

Översvämningar i Gonaives

2008 års översvämningar i Gonaives fick förödande konsekvenser.

Efteråt såg vi behovet av att förbereda oss mer.  Vi har satt ihop ett akutteam med olika yrkesgrupper och hade utbildningar och workshops i somras. I workshopen för mental hälsa lärde vi ut hur man upptäcker krisreaktioner  – egna och andras – och psykologisk första hjälp, samt stresshantering. Bilden nedan visar rollspelet där vår fiktiva mobila klinik tog emot en man som brytit ihop till följd av att ha förlorat sin familj (sjukhusdirektor Dr. Boucher i grönt) samtidigt som en annan man (logistiker Dieu Puissant) drog vapen i gruppen av väntande patienter. Hur hanterar ni det här?

I workshopen övade vi på att hantera krissituationer.

I workshopen övade vi på att hantera krissituationer.

Det skrattades mycket men det finns ett tydligt allvar också. Ett flertal i teamet var med i Gonaives. Orkansäsongen är här och i förra veckan kom tre storm/orkanvarningar. Tack och lov gick de förbi Haiti den har gången.


Hon klarade sig!

Vår fistulapatient som opererades i juni blev utskriven idag efter all denna tid på sjukhuset. Vi har förhandlat fram att hon ska få gratis uppföljning av en specialist. Hon kom för att saga hej då och hennes ansikte lyste som en sol. Hon behöver fortfarande träna, men operationen har gått bra. Hennes mamma är med henne som vanligt. Den gamla damen med de många grå flätorna och den magra kroppen är också mycket lycklig. Hon tar mina händer och pratar med mig i säkert 5 minuter på obegriplig provinskreol. Hon rör vid sitt hjärta, höjer armarna mot skyn och ropar ”Allelujia!” Dottern översätter att hon tackar oss for att vi räddat hennes liv och heder. Att hon önskar mig ett långt lyckligt liv, allt gott och många barn. Att hon och församlingen ska be för mig varje dag.

Mor och dotter tar sina saker, placerar dem på huvudet och går rakryggade nedför trappan. De vänder sig om och vinkar. Leendet stannar länge i mitt ansikte.