Etikettarkiv: Kvinnohälsa

Arg!

Det här var ett av de svåraste fallen för mig hittills. Jag hörde det redan när jag gick genom väntsalen, en bebis som skriker på ett sätt som inte är normalt. Skriker och skriker. Jag ser på mamman att något är väldigt fel, hennes rörelser är krampaktiga och ögonen söker överallt. Hennes dotter har blivit våldtagen. Hon är 18 månader gammal. Flickan måste undersökas i operationsssalen. Jag väntar utanför med mamman.  Hon gungar fram och tillbaka, har stängt av omvärlden helt.  Jag hittar inga ord, så jag håller bara om henne och vi väntar tillsammans. I stunden så finns bara det, att sitta bredvid och dela hennes smärta.

Efteråt kommer ilskan. Det är obehagligt men sant att man vänjer sig vid mycket av det tragiska här, för det finns här varje dag och man kan inte bli upprörd hela tiden. Men nu är jag arg, förtvivlat arg över allt förbannat elände som människor gör mot varandra.


De kommer för sent

Idag kom det in en kvinna som hade försökt göra en abort hemma.  Hon blödde i 22 dagar innan hon kom in till sjukhuset. Blödningarna hade ökat och hon kände sig väldigt sjuk. Hon hade en infektion i hela kroppen. Läkarna gjorde allt de kunde, men det hade gått för långt. Hon kom in för sent. Vi klarade henne inte. Hennes syster sa att hon inte ville åka till sjukhuset för att hon skämdes.

Jag pratade med vår expatläkare efteråt. Ibland blir det bara för mycket. Hennes axlar föll ihop. De kommer för sent! Och vi klarar dem inte. Ibland blir man så trött och så förtvivlad.


Fistula

I maj kom en ung kvinna in till sjukhuset och sa ”om ni inte hjälper mig så tar jag livet av mig för nu har jag ingenting kvar”. Hon födde barn här för ett halvår sedan och bebisen dog. För henne var det en stor sorg att förlora det efterlängtade barnet, hennes första. Men efter förlossningen utvecklade hon en fistula, vilket innebar att hon blev gravt inkontinent. Hon har inte råd att köpa blöjor. Det ledde till att hon förlorade sitt arbete och blev lämnad av sin man.

Egentligen ligger det utanför vår verksamhet men vi beslutade att hjälpa henne ändå. I juni opererades hon av en specialist. Sedan dess har hon varit på sjukhuset. Långa heta dagar fyllda av tristess och oro. Hon har varit så tålmodig, men är hela tiden nära tvivlet, oron. Hennes mamma sitter bredvid hennes säng varje dag, hela dagen. Vi jobbar för att stärka hennes självförtroende, resurser och strategier, vi lånar henne barnböcker att läsa,  men väntan är nästan outhärdlig.  Det är fortfarande oklart om operationen har lyckats. Håll tummarna för henne, hon behöver all tur hon kan få. Om två veckor vet vi.


Trillingmamman

Det ar stökigt i porten till sjukhuset. En buss har kommit in med en födande kvinna. Hon är liten till växten och väldigt smal med en stor mage. Hon har redan fött två barn i bussen. De levde vid födseln, men dog under färden som har tagit nästan halva dagen. Alla passagerare tittar på och försöker låta bli att satta fötterna i blodet på golvet.  Hon har en bebis kvar i magen.

Jag pratar med hennes granne som hittade henne utanför hennes hus och som förstod att något inte stod rätt till. Han har inte pengar att ta sig hem, så vi betalar hans resa.

Bebisen klarar födseln, men har lite andningsproblem och måste stanna i pediatrin. Vi pratar med mamman några timmar efter förlossningen. Hon är förvånansvärt lugn. Dagen efter ser jag henne äta. Hon äter upp sin tallrik med mat, hon äter också upp det som hennes två grannar inte orkar. Min tanke om att förlossningen blivit ett trauma stämmer inte. Hennes fokus är någon annstans. Hon säger att hon ar glad att hon lever och att förlusten av barnen inte ar sa svår, hon har två till där hemma och de har inte tillräckligt med mat.

Vi har ett familjemöte for att se vilka resurser de har och om det finns något mer de kan göra för att få en bättre försörjning. Hon får med sig bebiskläder och mjölkpulver. Hon säger tack, vänder sig lugnt om och går.

Kvinnorna här är otroliga. Det tar en stund innan jag kan få något gjort igen.


En stund av ro

Jag har haft min första stund av fullkomlig ro. När allting tystnar och stillnar. När världen slutar snurra för ett ögonblick. Jag är uppe på andra våningen i sjukhuset, en fullbelagd avdelning med över 60 patienter i ett enda stort rum. På en stol i ena hörnet sitter en liten tjej i ett stort blommigt nattlinne. Hon håller just på att amma sin son. Helt absorberad av honom. Just nu finns inget annat i världen, för henne eller för mig. En stund av fullkomlig stillhet. Hon är nästan 12 år och vi har hittat en lösning för henne och för barnet, i säkerhet.

Hon är stark och envis och jag har en känsla av att hon kommer klara sig bra – trots allt.


Det har varit en tung dag

På natten får hon högt blodtryck och är nära att krampa. Planerat kejsarsnitt följande morgon. Hon är drygt 11 år och mycket rädd.  Jag håller om henne när de lägger ryggmärgsbedövning. Fyra gånger sticker de henne mellan ryggkotorna för hon klarar inte att vara stilla. Hon ropar också på Gud – det gör ont. Håller hennes hand under operationen – hon är livrädd. Bedövningen släpper av någon anledning och hon börjar ropa att det gör ont. Narkosläkaren jobbar frenetiskt. Det enda jag kan göra är att krama handen och försöka lugna henne.  Efteråt känner jag mig tom och lite illamående.

Nytt möte med bara mamman. Kanske hennes brors familj kan ta hand om babyn. Flickans pappa vägrar.  Världen känns galen.

Det sista jag gör för dagen är att hälsa på henne. Hon orkar le, säger att hon mår bättre och pekar på ett litet knyte bredvid sig. En stor fin pojke med tummen i munnen. Ett bra slut på en skitig dag.


Tillbaka

Hon är tillbaka! Hon kommer in med värkar, men alldeles för tidigt och inget verkar komplicerat. Vi pratar med henne och med föräldrarna. De vägrar att tilltala henne.

Efter ett intensivt ledningsmöte kommer vi överens om ett exceptionellt undantag. Hon blir inlagd för att vi ska ha möjlighet att stötta henne och ha en dialog med hennes föräldrar om hennes och barnets framtid. Det är kort om tid, men vi måste hitta en lösning.

Hennes far berättar under första sessionen att han piskade henne 25 gånger när han fick reda på att hon var gravid. Han vägrar ta hand om barnet, han vill “se débarasser” – göra sig av med det, men han vill inte prata om hur. Han vill inte lämna det till adoption, men är mycket intresserad av att få navelsträngen. Delano berättar att han förmodligen vill använda den i en voodoo-ceremoni för att hämnas på barnafaderns familj. – Jag vill inte tala om vad som kan hända med det barnet. Vad som helst kan hända. Haiti kan vara ett hemskt ställe, säger Delano med rynkor av oro i pannan.

Jag sitter länge hos flickan på salen, ritar och pratar. Kvinnorna runt omkring henne har värkar, stönar och ropar på Gud. Hon är rädd. Hon vet att hon snart kommer att vara i samma situation.


Diskussionsdansen

En komplex diskussion med många parter börjar. Jag lyckas få till stånd ett möte mellan mig, sjukhusdirektören och föräldrarna för att diskutera.

Men familjen svarar inte i telefon. Jag ringer flera gånger. Dagarna går, tankarna går ofta till henne. Undrar om hon redan fött och hur det gått.


Liten flicka, liten mamma

En flicka på 11,5 år har kommit in för hälsokontroll, hon är gravid i 38:e veckan. Hon har dolt graviditeten tills för fem dagar sen. Hennes far är sammanbitet rasande och vill ha ett kejsarsnitt. Han vägrar att acceptera barnet eller prata med flickan och vill hämnas på barnafaderns familj.  Han tillåter henne inte att bo hemma och vill göra sig av med bebisen.

– La famille est cassée, säger Delano, familjen är bruten, trasig. Bruten av sträng auktoritet, våld, och hämndlystnad. Delano oroar sig för både flickan och barnet. Läkaren ser inga fysiska problem med graviditeten, hon är inte inom våra kriterier för att få akutvård och han skriver ut henne, men säger att de kan komma tillbaka när hon får värkar. Innan jag hinner agera har familjen försvunnit.

Jag är orolig. Det är en farlig situation för henne, på flera sätt. Hon kanske föder hemma med en traditionell jordemor, vilket är förknippat med stora risker. Jag börjar dra i alla trådar jag kan för att se om vi kan göra ett undantag. Jag vet att vi måste ha kriterier för vi kan inte lägga in alla patienter, men är det här verkligen rätt? Det går inte bra för mig. En liten intensiv vit ilska börjar glöda inom mig. Varför är vi här, om vi inte ska hjälpa barn som henne?  


Storm i La Saline

Vi hade en storm igår. Precis när vi kliver innanför dörren hemma i maison 1, ringer vår logistikers telefon. Taket har blåst av kliniken i La Saline. “Är någon skadad”, hör jag honom fråga. Sen vänder han i dörren och åker tillbaka. Taket har flugit 80 meter och skadat flera hus och en kyrka.

Dagen efter är det möte med ledarna i kvarteret. Tryckt stämning, mycket spänning, människor är arga. ”Vi är offer, MSF har förstört våra hus. Vi har ingenting. MSF måste bygga upp dem igen! “I kyrkan visar de på en vägg som måste ha skadats för flera år sen. Irritation från båda sidor. Om vi börjar bygga upp allt utan att de känner ett ansvar så kommer vi att sätta en svår precendent i att vi alltid finns där för alla behov.

Vi kallar in Erline, en av våra bästa fältarbetare. Hon pratar i tre timmar. MSF:s historia och uppgift. Varför vi är där. Att vi hjälper alla gravida kvinnor i zonen. Att vi alla är drabbade av stormen och måste hjälpas åt. Det slutar med att vi står för materialet och kunskapen, men att de hjälper till med arbetskraften.

Man kan förstå att de försöker ta chansen. Men man blir också frustrerad över att det skär sig, att de försöker utnyttja oss istället för att vi jobbar tillsammans, att vi slösar tid istället för att hjälpas åt inför regnet som kommer i eftermiddag. De som förlorar mest på det här är de gravida kvinnorna.