Etikettarkiv: monica oswaldsson

Jul, kalkoner och Shakira

De flesta av oss jobbar både på julafton och juldagen, men många kan sluta lite tidigare. Stämningen är lite annorlunda i sjukhustälten, lugnare och fnissigare. Ingassanafolket har inte träffat på jul förut. Vi skrattar tillsammans och försöker förklara hur jultraditioner funkar hemma. Tomtar, slädar, renar och snö känns bisarrt långt borta och ganska svårt att beskriva för någon som aldrig upplevt temperaturer under 20 grader.

Vi har två stora kalkoner, en gigantisk aluminiumgryta och en kolbädd. Det är nervöst att hantera julmiddag för 46 pers, men med tanke på att våra inhemska kockar aldrig har sett sådan mat tidigare så tar vi över. Jag är glad att Vanessa från Nya Zeeland har mer erfarenhet av kalkoner än jag. Efter en hel del spanande ner i grytan, diskussioner över hur varma kolen egentligen är och hur jämförbart det blir med en ugn hemma och hur fanken vi ska få ihop en vettig sås, så löser det sig riktigt hyfsat. Kalkonen går absolut hem!

Många i teamet är kenyaner, så på julafton har vi kenyansk jul med grillad get, kryddat ris och ugali (majsmjölsklimp). Den bästa geten hittills måste jag säga! På juldagen är det kalkon, uzbekiska piroger, fransk paj och potatissallad i tysk stil. Och ost! Ut ur olika gömmor kryper det diverse olika julpynt och smaskens, så vi har en ganska skön blandning på långbordet. Rökt fisk ingick också i julmatssändningen men den mottogs med klart större skepsis av vår sydsudanesiska personal. För att inte tala om lakritspåsen som gick laget runt under väldigt blandade reaktioner och glada skratt.

Båda dagarna slutar med dans i tukuln, vår stora, runda, grästäckta hydda.

Jag somnar glad och trött med magen full av ost till en blandning av Shakira, kongolesisk musik och en hård vind som blåser sand mot tältduken.

God fortsättning!

Jultomte

Vår uzbekiske jultomte /administratör Sultanbek


Liten flicka, liten mamma

En flicka på 11,5 år har kommit in för hälsokontroll, hon är gravid i 38:e veckan. Hon har dolt graviditeten tills för fem dagar sen. Hennes far är sammanbitet rasande och vill ha ett kejsarsnitt. Han vägrar att acceptera barnet eller prata med flickan och vill hämnas på barnafaderns familj.  Han tillåter henne inte att bo hemma och vill göra sig av med bebisen.

– La famille est cassée, säger Delano, familjen är bruten, trasig. Bruten av sträng auktoritet, våld, och hämndlystnad. Delano oroar sig för både flickan och barnet. Läkaren ser inga fysiska problem med graviditeten, hon är inte inom våra kriterier för att få akutvård och han skriver ut henne, men säger att de kan komma tillbaka när hon får värkar. Innan jag hinner agera har familjen försvunnit.

Jag är orolig. Det är en farlig situation för henne, på flera sätt. Hon kanske föder hemma med en traditionell jordemor, vilket är förknippat med stora risker. Jag börjar dra i alla trådar jag kan för att se om vi kan göra ett undantag. Jag vet att vi måste ha kriterier för vi kan inte lägga in alla patienter, men är det här verkligen rätt? Det går inte bra för mig. En liten intensiv vit ilska börjar glöda inom mig. Varför är vi här, om vi inte ska hjälpa barn som henne?  


Storm i La Saline

Vi hade en storm igår. Precis när vi kliver innanför dörren hemma i maison 1, ringer vår logistikers telefon. Taket har blåst av kliniken i La Saline. “Är någon skadad”, hör jag honom fråga. Sen vänder han i dörren och åker tillbaka. Taket har flugit 80 meter och skadat flera hus och en kyrka.

Dagen efter är det möte med ledarna i kvarteret. Tryckt stämning, mycket spänning, människor är arga. ”Vi är offer, MSF har förstört våra hus. Vi har ingenting. MSF måste bygga upp dem igen! “I kyrkan visar de på en vägg som måste ha skadats för flera år sen. Irritation från båda sidor. Om vi börjar bygga upp allt utan att de känner ett ansvar så kommer vi att sätta en svår precendent i att vi alltid finns där för alla behov.

Vi kallar in Erline, en av våra bästa fältarbetare. Hon pratar i tre timmar. MSF:s historia och uppgift. Varför vi är där. Att vi hjälper alla gravida kvinnor i zonen. Att vi alla är drabbade av stormen och måste hjälpas åt. Det slutar med att vi står för materialet och kunskapen, men att de hjälper till med arbetskraften.

Man kan förstå att de försöker ta chansen. Men man blir också frustrerad över att det skär sig, att de försöker utnyttja oss istället för att vi jobbar tillsammans, att vi slösar tid istället för att hjälpas åt inför regnet som kommer i eftermiddag. De som förlorar mest på det här är de gravida kvinnorna.