Etikettarkiv: oswaldsson

Jul, kalkoner och Shakira

De flesta av oss jobbar både på julafton och juldagen, men många kan sluta lite tidigare. Stämningen är lite annorlunda i sjukhustälten, lugnare och fnissigare. Ingassanafolket har inte träffat på jul förut. Vi skrattar tillsammans och försöker förklara hur jultraditioner funkar hemma. Tomtar, slädar, renar och snö känns bisarrt långt borta och ganska svårt att beskriva för någon som aldrig upplevt temperaturer under 20 grader.

Vi har två stora kalkoner, en gigantisk aluminiumgryta och en kolbädd. Det är nervöst att hantera julmiddag för 46 pers, men med tanke på att våra inhemska kockar aldrig har sett sådan mat tidigare så tar vi över. Jag är glad att Vanessa från Nya Zeeland har mer erfarenhet av kalkoner än jag. Efter en hel del spanande ner i grytan, diskussioner över hur varma kolen egentligen är och hur jämförbart det blir med en ugn hemma och hur fanken vi ska få ihop en vettig sås, så löser det sig riktigt hyfsat. Kalkonen går absolut hem!

Många i teamet är kenyaner, så på julafton har vi kenyansk jul med grillad get, kryddat ris och ugali (majsmjölsklimp). Den bästa geten hittills måste jag säga! På juldagen är det kalkon, uzbekiska piroger, fransk paj och potatissallad i tysk stil. Och ost! Ut ur olika gömmor kryper det diverse olika julpynt och smaskens, så vi har en ganska skön blandning på långbordet. Rökt fisk ingick också i julmatssändningen men den mottogs med klart större skepsis av vår sydsudanesiska personal. För att inte tala om lakritspåsen som gick laget runt under väldigt blandade reaktioner och glada skratt.

Båda dagarna slutar med dans i tukuln, vår stora, runda, grästäckta hydda.

Jag somnar glad och trött med magen full av ost till en blandning av Shakira, kongolesisk musik och en hård vind som blåser sand mot tältduken.

God fortsättning!

Jultomte

Vår uzbekiske jultomte /administratör Sultanbek


På väg till Haiti – igen

Inferno
Ett galet dygn är till ända. Blev väckt i morse av beskedet om jordbävning på Haiti. Tankarna rusar. Har teamet klarat sig? Sjukhuset? Patienterna? Hur illa är det?

Packa väskan, hitta passet och ila in till Stockholm. Uppdatering på kontoret och jag förstår att det är illa. Mycket illa.

De berättar att Danielle, min rumskamrat och kollega ligger begravd under rasmassorna till vårt hus. De säger att det inte finns stor chans att hon överlever. Jag kan inte förstå det. Bilder på Danielle fladdrar förbi i huvudet: Danielle med mobilen i högsta hugg på sjukhuset, Danielle som bränner sina kikärter, Danielle som gör pannkakor formade som hjärtan till min avskedsmiddag.

Jag kan inte föreställa mig att hon ligger begravd under vårt hus.

Media surrar som en bikupa och vill ha information. Plötsligt står jag och ger intervjuer till tidning efter tidning, sen radio och tv. Det känns oerhört bisarrt att stå fullsminkad framför kameran på Aktuellt och försöka ge en vettig bild av Haiti, när jag vet vilket kaos mitt team befinner sig i…Danielle… Alla på sjukhuset.. Lever de?

Jag letar bland ansiktena på alla bilder som flyger förbi på tv-skärmarna för att se om jag känner igen någon.

Hon lever!
Tack gode gud!! Hon lever!! I taxin på väg till Gomorron Sverige får jag beskedet att Danielle lever. Och att hon är oskadd! Våra hjältechaufförer grävde fram henne efter 24 timmar. Det är helt otroligt.

Någonting bra mitt i helvetet.

Frustrerad
Det kryper i kroppen. Jag vill dit! Jag vill se dem, krama dem och jobba vid sidan av dem. Inte bara stå här och prata. Jag vet att det också är viktigt, men det känns så futtigt när jag vet hur de sliter därborta.

Kontoret har frågat om jag kan åka, jag står på väntelistan men inget är klart.

Inga besked
Det verkar som de flesta internationella hjälparbetare jag känner är okej, men det finns inga besked om vår lokal personal. Över 300 jobbar på vårt sjukhus, 800 i hela Port-au-Prince.

Ansikten och röster flimrar förbi. Djenane och Delano, mina psykologer som jag har jobbat med varje dag. Garline, min klippa i förlossningssalen. Dr Boucher, vår ständigt springande sjukhusdirektör. Almaidas runda lugna ansikte ute i slummen i La Saline. Mixo, den artigaste logistikern i världen. James, som just fått en liten till i sin barnaskara.

Jag mejlar, ringer, rycker i nätverket av hjälparbetare som jag känner och Läkare Utan Gränsers Stockholmskontor skickar förfrågan till ledningsteamet, men inga besked kommer.

Jag vet att allt är kaos där borta, men det är så svårt att vänta. Vänta vänta vänta…

Inte jag
På väg hem från kontoret i iskylan får jag beskedet från Amsterdam. Det blir någon annan som åker i första katastrof-teamet.

Hon är mer erfaren än jag. Det är förmodligen bäst så, och jag vill att kollegorna ska få det bästa vi har, men det känns märkligt.

De har klarat sig!
Just innan jag kliver in i studion för att vara med i tv4:s Nyhetsmorgon får jag ett sms från vår personalchef. Djenane och Delano har klarat sig!
Jaaaaaa!!
Jag ler som en idiot och pumpar Bengt Westerbergs hand upp och ned utan att höra ett ord av vad han säger. Han måste undra över vilken konstig människa han ska sitta bredvid.

Jag åker!
Det har plötsligt gått väldigt fort. Igår kväll fick jag förfrågan, idag åker jag till Port au Prince.
Lite fjärilar i magen, men det känns ändå rätt.