Etikettarkiv: psykologi

Jul, kalkoner och Shakira

De flesta av oss jobbar både på julafton och juldagen, men många kan sluta lite tidigare. Stämningen är lite annorlunda i sjukhustälten, lugnare och fnissigare. Ingassanafolket har inte träffat på jul förut. Vi skrattar tillsammans och försöker förklara hur jultraditioner funkar hemma. Tomtar, slädar, renar och snö känns bisarrt långt borta och ganska svårt att beskriva för någon som aldrig upplevt temperaturer under 20 grader.

Vi har två stora kalkoner, en gigantisk aluminiumgryta och en kolbädd. Det är nervöst att hantera julmiddag för 46 pers, men med tanke på att våra inhemska kockar aldrig har sett sådan mat tidigare så tar vi över. Jag är glad att Vanessa från Nya Zeeland har mer erfarenhet av kalkoner än jag. Efter en hel del spanande ner i grytan, diskussioner över hur varma kolen egentligen är och hur jämförbart det blir med en ugn hemma och hur fanken vi ska få ihop en vettig sås, så löser det sig riktigt hyfsat. Kalkonen går absolut hem!

Många i teamet är kenyaner, så på julafton har vi kenyansk jul med grillad get, kryddat ris och ugali (majsmjölsklimp). Den bästa geten hittills måste jag säga! På juldagen är det kalkon, uzbekiska piroger, fransk paj och potatissallad i tysk stil. Och ost! Ut ur olika gömmor kryper det diverse olika julpynt och smaskens, så vi har en ganska skön blandning på långbordet. Rökt fisk ingick också i julmatssändningen men den mottogs med klart större skepsis av vår sydsudanesiska personal. För att inte tala om lakritspåsen som gick laget runt under väldigt blandade reaktioner och glada skratt.

Båda dagarna slutar med dans i tukuln, vår stora, runda, grästäckta hydda.

Jag somnar glad och trött med magen full av ost till en blandning av Shakira, kongolesisk musik och en hård vind som blåser sand mot tältduken.

God fortsättning!

Jultomte

Vår uzbekiske jultomte /administratör Sultanbek


Sömnlös

Jag i tältet  med några av våra patienter.

Jag i tältet med några av våra patienter.

Föräldrarna tittar förhoppningsfullt på mig. Pappans panna veckas av orosrynkor. ”Hon har slutat leka.” Deras yngsta flicka på 5 år kan inte sova. Inte sen planen bombade hennes by. Hon är rädd på natten för att någon ska komma och ta henne. För att planen ska komma tillbaka. Jag tar fram kritorna. Flickan ritar hus som brinner. Hon har påsar under ögonen. Händerna fladdrar nervöst i knäet på henne. Hon är helt slut.

Föräldrarna frågar oroligt om vi kan ge en injektion. Injektioner är den enda medicin som verkligen räknas här. Eller den traditionella medicinen som de lagar av rötter och bark och som kan ge starka hallucinationer.

Jag beskriver vad som händer i kroppen när man är rädd länge. De nickar. Deras stam har levt med rädsla genom långa krigsår. Vi pratar om hur man kan hjälpa henne. Skapa trygghet omkring henne, närhet från familjen, hjälpa kroppen att slappna av och henne att förstå vad som hände på ett sätt som barn kan klara av.  Vi börjar med att skapa stabilitet, sen ska vi träffas igen.

När de har gått är jag ensam i tältet. En stund så ser jag hennes stora blanka ögon framför mig. De små händerna som fladdrar likt skrämda fjärilar. Jag undrar om han som skickar ut bomberna ur Antonovplanet tänker på de små flickor som livrädda gömmer sig i bushen under honom. Hur världen ser ut från hans perspektiv för att han ska kunna fortsätta göra det han gör. Men mest tänker jag på henne. Att kriget har stulit hennes trygghet. Vi ska hämta tillbaka hennes lek, hennes sömn och sinnesfrid från mannen i planet. Och vi börjar nu.


Flyktinglägret i Sydsudan

Det har nu gått lite tid sen jag landade i Juba, Sydsudan, världens yngsta huvudstad, med bara ett år på nacken. Hettan, den röda jorden, kaoset på flygplatsen, matställen i korrugerad plåt där man säljer öl, cola, getgryta och kyckling. De dammiga jeeparna, motorcyklarna som kryssar mellan de stora hålen i vägen. Magra svarta män i stora kläder, kvinnor med korgar på huvudet och barn i skoluniform. Jag är tillbaka i Afrika.

Efter 2,5 timmes skakig färd över Nilen i vårt lilla Cessnaplan landar jag i Upper Nile State. Jag ska jobba som psykolog i två flyktingläger som heter Jamam och Gendrassa. De som bor i lägren har flytt undan våld och stridigheter i Sudan. Det senaste inbördeskriget, som rasade i 20 år, tog slut 2004 och Sydsudan blev en egen stat för ett år sen. Men oroligheterna är inte över. Runt 150 000 människor har flytt till den här regionen under 2012, så Jamam och Gendrassa är nya flyktingläger. De flesta kom hit mitt i regnperioden. Marken var översvämmad. Människor dog av brist på rent vatten, mat, skydd och enkla sjukdomar som diarréer och infektioner. Nu är det torrperiod och lägren fungerar bättre. Vi jobbar med vatten och sanitet, har ett fältsjukhus, mödrahälsovård och näringsprojekt för undernärda barn.

Mitt team började för tre månader sen och då var mental hälsa ett nytt begrepp för dem. Det gör att jag jobbar mycket med träning, handledning och tar mer komplicerade fall själv med hjälp av tolk. Teamet informerar, har kvinnogrupper, ger ett första stöd och skickar vidare patienter till mig eller läkare om det behövs.

Jag bor i ett tält tillsammans med Cat, en läkare från Skottland. Händer det nåt på sjukhuset nattetid kallar de på henne via radion. För en timme sen sprakade det till i den om en medvetslös man och med en suck försvann hon ut i natten. Hon kom just in med ett belåtet men trött flin ”We saved him”.

Tupparna gal, hundarna skäller och åsnorna skriar. Det är gryning och en ny dag i Jamam. Jag ska börja den med en rejäl panna kokkaffe.


Åka hem

Ingen tid i mitt liv har varit så intensiv, så fylld av intryck, känslor och hårt arbete.

Präglat på min hud finns Port au Prince. Tatuerat på mina ögonlock brinner Haitis färger. Dessa stolta starka människor som jag fått äran att arbeta tillsammans med. Dessa tålmodiga patienter som någonstans hittar kraften att orka börja om.

Mitt team vill att jag stannar, men förstår att jag måste åka. Det är så svårt att ge sig av. Vi har kommit en lång väg, men det är så mycket kvar att göra. Och jag tycker om att få göra det med dem.

I stället för det sedvanliga farvältalet, läser de upp hur många patienter vi behandlat och utbildat. Var och en berättar en patienthistoria om något jag har lärt dem, vid sängkanten någonstans ute på gården. Tårarna trillar.

När de har gått sitter jag ensam kvar. Patienters ansikten passerar förbi. De är många.

För en kort stund står tiden stilla, i fullkomlig ro. Det finns saker man måste göra, annars är man inte längre den man är tänkt att vara. Jag tror det är så här det känns när man har gjort det. Nu kan jag åka hem.

.


Hon sover

En familj väntade i två veckor innan de kom med sin maniska dotter. Hon dansade, sjöng, spottade, skrek, rev ner saker, strippade och kastade stolar inne på sjukhusområdet. De hade tagit hand om henne i skift under två veckors tid eftersom flickan inte sov. Två veckor är lång tid att ensam ta hand om sitt barn som plötsligt förvandlats till en okontaktbar vilde. Hennes mamma var helt förtvivlad.

Jag följde med dem till den psykiatriska kliniken där hon blev medicinerad. ”Tack gode Jesus, hon sover, hon sover” En minut senare somnade mamman mot min axel. Men hon släppte aldrig det stadiga taget om sin dotters arm. Ständigt redo att skydda henne mot sig själv.

En varm känsla sprider sig i magen när jag ser hur mycket hon kämpar för sin dotter, hur haitierna jobbar för att städa sin stad, hur solidariskt de delar sin mat med grannen som inte har, hur tålmodigt de väntar i vattenkön.

De bär en oerhört tung börda, men de slutar aldrig att gå. De ger inte upp.


Nekros och underverk

Läkarna pratar om nekros. Först när jag ser henne inser jag till fullo hur död vävnad kan se ut. Hon fick brännskador under jordbävningen, av tredje graden, över ben, höft och rygg. För tre veckor sen ungefär. Det ser fullkomligt gräsligt ut. Och det gör ont. Det har gått alldeles för lång tid. Vi skickar henne till Chancerelle för att se vad de kan göra. Jag följer med henne i bilen. Hon stönar vid varje gupp.

Hade vi inte gjort en ’active search’ efter fler skadade i ute i Martissants olika kvarter för att se om det fanns flera skadade, så hade hon aldrig fått hjälp. Jag skänker en tacksam tanke till de frivilliga som hjälpt oss att gå igenom området.

Hon viskar något om att hon blivit behandlad med thezanes, dvs traditionella teer och örter. En svensk svordom letar sig ut. Varför, varför, varför kommer de inte tidigare till oss?

Jag vet att de kan göra näst intill underverk med att flytta skinn från ett område till ett annat och vi har mycket bättre möjligheter nu än i början. Fler specialister, bättre materiel, bättre operationssalar Jag hoppas på ett underverk för henne.

Samtidigt börjar hon nynna på en psalm för att hålla smärtan stången. Jag håller henne i handen, nynnar med och hoppas att någon däruppe lyssnar medan bilen gungar vidare i skymningen.


Nattskift

Sen natt i Port au Prince. Jag har tagit ett extra nattskift, eftersom Julien är mer sliten än jag. Det blir 36 timmar på raken men det går lättare än jag trodde. Nätterna är så annorlunda mot dagen. Sjukhuset är tystare, förutom några eldar här och där är gatorna öde. Förutom vår ambulans med den orangea saftblandaren spelande över de tomma gatorna och de presenningar som folk sover under och numera kallar hem.

Vi har en ung kvinna med oss. Det är hennes första förlossning och det ser inte bra ut. I början kunde jag höra henne skrika från förlossningstältet. Nu är hon tyst. Det är ett dåligt tecken. Vi har bråttom. Jag hoppas att vi inte blir stoppade i någon avspärrning. Då är det mitt jobb att prata oss igenom.

Minustah! De blå hjälmarna stoppar vår ambulans, jag hoppar ut ur bilen. De vill genomsöka ambulansen efter någon och de vill inte släppa igenom oss. Vi har inte tid med detta! Hjärtat bankar. Sekunderna känns om en evighet. Jag drar igenom Geneve-konventionen, begär namn, nummer, grad och namn på deras befäl. De gamla P7-takterna sitter i. De släpper igenom oss.

Kvinnan har blivit blek och sjunker i medvetande. Väl framme vid Isay Jenty är hon uppe på en bår inom ett ögonblick, jag följer henne in till akuten.

Tillbaka på Martissant går jag en tur runt sjukhuset, hälsar på de av mina patienter som är vakna. Det blir två sena terapisessioner. En patient har förlorat nästan hela sin familj, en annan vågar inte sova för mardrömmarna. På vägen tillbaka ser jag att båda sover tungt.

Lille Remi som har stelkramp, har klämt fast sin nya nallebjörn under armen. I början var han ledsen jämnt och kunde inte somna. Numera skrattar han när han ser mig och han kan sträcka lite på armarna. Och han sover.

Strax innan gryningen får jag besked. Hon klarade sig. Det blev en flicka. Jag firar med att sätta på en kanna kaffe innan resten av teamet kommer. Medan solen går upp över Port au Prince skålar jag för att en liten flicka sett dagens ljus. Ett nytt hopp för Haiti.

Sen börjar mitt nästa skift.


Det kommer för nära

En gammal vän kommer förbi och jag blir själaglad. Jag har undrat hur hon har det. Det syns med en gång att något hänt och glädjen dör sakta bort inom mig: Långsamt börjar hon berätta.

Huset föll samman. Hennes man och dotter var därinne. De överlevde inte. ”Monika, jag vet att de inte kommer tillbaka. Men jag kan inte förstå. Kan du hjälpa mig att ta bort det onda? Det gör så ont:”

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har träffat hennes man, jag har lekt med hennes barn. Allt jag lärt mig som psykolog sveps bort. Inte dem. Inte hennes barn. Det blir alldeles tyst inom mig. Hon berättar om sitt barn, så stolt hon är över dem. Så ensam när de är borta. Hon har en dotter kvar att ta hand om.

När hon har gått kommer tårarna.  Det är första gången sen jag kom hit. Jag har hållit handen på brännskadade som inte kommer överleva, jag har lyssnat till gråtande föräldrar, jag har lugnat skräckfyllda patienter efter efterskalven, jag har tröstat övergivna barn, jag har försökt ingjuta styrka i dödströtta läkare. Men det här kommer för nära. Jag är in märgen trött och jag kan inte få hennes barn att komma tillbaka. Jag kan inte få det att sluta göra ont.

I morgon ska jag vara en samlad och klok psykolog som hjälper människor. Men ikväll är jag bara Monika som är ledsen över alla som borta, över allt det som inte borde få finnas.


Små stadiga framsteg

Hon kan gå nu, förut så föll hon varje gång hon försökte. Några dagar efter jordbävningen kom hon in liggande på en dörr med blod rinnande från örat.

Huvudtrauma. Det tog över en vecka innan hon sa något överhuvudtaget. Hon bara tittade på oss med stora oförstående ögon och vände skyggt bort blicken efter några sekunder. Sköterskan viskade i mitt öra “Hon måste haft en bebis, det är mjölk i brösten”. Hennes första ord var “Ca va”, det är bra;  det nästa “Oui”. Det var de enda svaren hon gav på våra frågor, om och om igen.

Vi vet inte vad hon heter, vi vet inte vart hon kommer ifrån, vi vet inte om hennes barn lever, vi vet inte hur traumatiserad hon är.

Hon är orolig, sliter lös droppet, så när jag kommer nästa gång är hon fastbunden i sängen. Hon tittar oroligt på mig och drar i bandagen. Hon är rädd och vill komma loss. Jag förklarar varför hon sitter fast, att hon måste låta droppet sitta kvar, och sen får sköterskorna lösa henne. Det funkar.

Vi sätter upp hennes foto utanför sjukhuset, inget resultat.

Veckorna går, hon kan gå stadigt och vandrar runt på sjukhuset. Mest är hon på barnavdelningen. Tittar längtande på de små som ligger i rader. Hon pratar fortfarande sällan och korthugget, och nästan alltid gallimatias. Hon har gett oss tre olika förnamn och det är någonting som inte kopplar i hjärnan. Hon ber om vatten, men dricker det inte. Hon ber om mat, men börjar inte äta. Jag kan inte släppa ut henne på gatan själv, hon kommer inte klara sig.

I morgon kommer Internationella Röda Korsets specialenhet och tar ett foto för att se om de kan matcha henne på något vis. Unicef ska starta någon form av barnhem, men kan de ta hand om henne? Måste åka dit först och se att de har tillräckligt med stöd. Och hur ska vi jobba med hennes trauma om hon har neurologiska skador?

Vi jobbar med henne varje dag för att stimulera återhämtningen. Små men stadiga framsteg. Hon är friskare, lugnare och tryggare nu. Hon litar på oss och vi kommer hitta någon som kan ta hand om henne. Hon kommer att kunna komma tillbaka hit för terapi. Men jag saknar ett neuroteam och alla de fantastiska möjligheter vi har i Sverige. Det känns otillräckligt. Så många timmar vid hennes sängkant, så mycket jag skulle vilja göra.


Pojken som inte ville prata

Det finns en liten pojke på sjukhuset som inte ville prata. Han låg flera dagar under ett hus bredvid sin kusin som var död. Tillräckligt nära för att kunna röra honom. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha varit: Lukten, mörkret, fastlåst under ett stenblock, rädslan, ensamheten. Han har mardrömmar så fort han somnar. Han är fortfarande kvar där.

Vi ses varje dag och han får pennor och papper. Han ritar döda människor under söndertrasade hus. Han ritar något som kanske är hans kusin, en människa med uppblåst mage blandat med monster. Jag pratar med honom och ställer frågor för att hjälpa honom framåt, men han svarar inte.

Så en dag ritar han ett flygplan som flyger över de trasiga husen och människorna. Sakta börjar orden komma.
Han ritar bilden av flygplanet flera gånger. Flygplanet blir större varje gång. Till slut är berättelsen klar.
Han ska fylla planet med alla skadade människor och flyga till USA så de får hjälp. Sen ska han fylla planet med mat, vatten och medicin och flyga tillbaka till Haiti. Han och hans pappa ska dela ut det till alla som behöver.

Hans mamma sitter bredvid oss och gråter stilla. Av glädje den här gången. ”Han är tillbaka”.
Inom mig porlar en liten bäck av ren och pur glädje. Han kommer att klara det här. Han hittade ut ur tystnaden, mörkret och stanken. Han hittade vägen hem.